Vägen till enhet går alltid på knä

I en splittrad värld behövs kristen enhet mer än någonsin. Tyvärr är det inte alltid det intryck vi kristna förmedlar. Ibland tycker man snarare att vi är hopplöst uppdelade. Därför får vi gång på gång återvända till det som är enhetens källa, mål och ständiga inspiration: den heliga Treenigheten, som har tagit sin boning i oss genom vårt dop. Vi måste bli mer rotfasta i detta treeniga liv, som springer fram inom oss som ett levande vatten. Det är en nåd utan like när vi förstår att vi är bebodda av den treenige Guden, vars tempel vi är. Den kärlekens oupplösliga enhet som råder mellan Fadern och Sonen i Anden har vi blivit delaktiga av. Den kan förvandla oss, både som enskilda och som gemenskap. Kyrkan är alltid en avbild av denna enhet mellan de gudomliga personerna. Det är vår kallelse att leva i detta mysterium, så att vi kan vittna för världen om den kärlekens och sanningens enhet som så många – medvetet eller omedvetet – längtar efter.

Som kristna har vi uppgiften att tränga in i det mysterium som Treenigheten är. Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig (Joh 17:21). Denna bön hjälper oss att förstå hur viktigt det är för oss att dras in i Treenighetens inre liv och genomsyras av det. I vår bön får vi identifiera oss med Jesu bön. Varje gång vi ber Fader vår blir vi ett med Jesus i hans bön till Fadern. All kristen bön sker genom, med och i honom. Genom bön blir vi mer Jesus-lika. Fadern kan känna igen sin Son i oss. Anden kan påminna oss om denna värdighet vi har fått. Då kommer också vårt sätt att leva och handla att påverkas – det blir naturligt att leva i enlighet med Guds bud och evangeliet. Bönens äkthet blir alltid tydlig genom vårt sätt att leva och handla.

Ju mer vi dras in Guds treeniga liv, desto mer lider vi också av den kristna splittringen. Det blir nästan outhärdligt för oss att tänka på att vi ännu inte är helt ett i tro, hopp och kärlek. Samtidigt drivs vi av Andens oemotståndliga kraft att be, verka och lida för att enheten skall bli synlig. Böneliv och spiritualitet har en inneboende förmåga att hjälpa oss att växa i enhet. Vi får ösa ur bönens källor tillsammans för att komma varandra närmare. Vägen till enhet går alltid på knä. Även om vi ännu inte kan fira eukaristi tillsammans, kan vi glädja oss åt enheten i dopet som gör oss till Faderns älskade barn i Kristus.

Bön måste alltid omsättas i handling. Kriteriet på om vår bön är äkta syns först efter bönen. Det är alla helgon och stora kristna gestalter genom tiderna överens om. Den andliga ekumeniken leder till gemensamma insatser för människor i nöd och fattigdom, för människor på flykt och under förföljelse. Denna sociala ekumenik kan uttryckas på många sätt. Det finns mycket mer som vi kan göra tillsammans. Och vi kan komplettera varandra, alla kan inte göra allt. Men det är viktigt att vi ser allt detta som något som betonar vår enhet som kristna, att vi i Jesu efterföljd vill visa hans godhet och kärlek till en värld i nöd. Att ge de hungrande att äta är ett etiskt imperativ för den universella kyrkan – vi utvecklar vårt gemensamma samvete, säger påve Franciskus.

I vår tid talar man mer och mer om behovet av en ekologisk ekumenik. I Guds skapelse ser vi spår av hans skönhet, godhet och sanning. Vi möter honom i den värld han har anförtrott åt oss. Då måste vi vörda och vårda det som är hans händers verk. Vi blir mer och mer medvetna om vårt ansvar som förvaltare av Guds skapelse. Här kan vi verkligen ge ett gemensamt vittnesbörd. Tillsammans med alla andra kristna kan vi vittna om att vi tar vårt uppdrag att vårda Guds skapelse på största allvar.

Vi borde tala mer om eskatologisk ekumenik. Vi vet att vi står under Guds dom, som visserligen är en barmhärtig sådan, men ändå kräver ständig omvändelse. Vi måste vara djupt medvetna om vår egen synd och skuld, både som enskilda och som kyrkliga gemenskaper. Vi är ett botgörarfolk på pilgrimsfärd mot Guds eviga härlighet. Vi måste ta på oss ansvaret för våra synder och i all ödmjukhet bekänna dem tillsammans, både inför världen och inför Gud. Genom vår synd och splittring har vi inte gjort det lättare för världen att tro på Jesus. Vi får stå ödmjukt tillsammans med tomma händer, men ändå i full förtröstan på den barmhärtighetens källa som den allraheligaste Treenigheten är och förblir, i tid och i all evighet.