Diakonia – Jesus Tjänaren

Kardinalens kolumn
Fotot: Greger Hatt

Denna sommar har jag haft förmånen att få viga tre diakoner för vårt stift. Vare sig jag vill det eller ej blir jag då – och vi alla – påminda om att diakonia är kyrkans egen livsluft. Den atmosfär som skall prägla hela livet i vårt stift och i våra församlingar måste präglas av den självutgivande och tjänande kärlek, som besjälade hela Jesu liv och kröntes med hans offerdöd på korset för vår frälsnings skull. Inte heller Människosonen har kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många (Matt 20:28). När Gud, världsalltets skapare och herre, väljer att bli människa kommer han inte som konung och furste utan som tjänare och slav till vår räddning. Det är bara så han kan frälsa vår värld. Vi skulle så gärna vilja att han kom med makt och myndighet och effektivt krossade alla orättvisor och all ondska en gång för alla. Vi kan aldrig helt förstå Guds ödmjukhet och barmhärtighet. Hans oändliga tålamod med en värld som hela tiden sätter sig till motvärn mot hans godhet och rättfärdighet går oss ofta på nerverna, i synnerhet när det gäller de andras synder och brister. Samtidigt vet vi innerst inne, att det är bara så som frälsning och räddning kan bli möjlig också för oss själva.

Varje gång en diakon blir vigd blir vi påminda om denna del av vår tro: alltså att Jesus är vår frälsnings Tjänare samtidigt som han är vår Herre och Konung. Genom sin tjänande uppgift får diakonen i sin person förkroppsliga vad Jesus gör för oss och för hela vår värld. Diakonen har en profetisk uppgift: att påminna oss alla om ”tjänandets nådegåva” (jämför Rom 12:7). Ingen kristen kan dra sig undan denna uppgift. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare och den som vill vara främst bland er skall vara de andras slav (Matt 20:26-27). Hela vårt liv måste vi brottas med denna uppgift, som vi aldrig helt kan klara av på egen hand. Det finns alltid något inom oss som vill att vi skall vara bland de främsta och få inta en stor, fin plats i livet. Med sin djupa människokännedom vill Jesus hjälpa oss att också använda denna vår ingrodda benägenhet till storhetsdrömmar för att göra oss ödmjuka och söka den sista platsen i stället för den första.

När diakonen tar plats vid altaret när mässan firas, tar han alltid ett steg bakåt och ställer sig bakom prästen. Detta lilla steg bakåt pekar på denna inre hållning, som är så viktig för oss alla och uttrycker vår vilja att tjäna Gud och vår nästa. En liten och till synes obetydlig liturgisk gest som denna kan peka på något stort och omvälvande. Diakonen kan bara genom att ta ett steg bakåt åskådliggöra den kenosis, den självutgivande utblottelse som inkarnationen innebär. Gud avstår från sin allmakt och härlighet genom att bli människa för vår frälsnings skull. Samtidigt får det inte bara förbli en liturgisk gest. Liturgia måste också bli diakonia. I gudstjänsten skall vi få all den kraft och inspiration som vi behöver för att tjäna de utblottade och svaga, de fattiga, sjuka och gamla med Jesu ömma kärlek. I sista hand är det bara där som det visar sig om vi är Jesu sanna lärjungar eller ej. När diakonämbetet en gång instiftades var det just för att bistå behövande änkor. Allt sedan dess är därför diakonen en sinnebild för Jesus som betjänar de behövande av vilket slag de vara må. På så sätt förblir diakonen en ständig påminnelse för oss alla, att vi som Jesu lärjungar måste ta oss an dem som behöver vår hjälp. Just den aspekten av diakonens uppdrag är väldigt viktig i vårt stift, där vi måste erkänna att diakonia tyvärr ofta är något som försummas. Vi ber att de tre diakonvigningar som vi har haft i år skall bli profetiska tecken och påminna oss alla i vårt stift om vår heliga förpliktelse att i Jesu efterföljd tjäna dem som behöver vår hjälp.

I Kristi mystiska kropp, kyrkan, finns det många nådegåvor. I sin uppräkning av dessa nådegåvor i Romarbrevet avslutar Paulus med att nämna en gåva som sammanfattar dem alla: att med glatt hjärta visa barmhärtighet (Rom 12:8). Det borde vara vår stora glädje att vi får förmedla Guds barmhärtighet till den människa som Gud sänder i vår väg. Om vi öppnar vårt hjärta för Jesus, kommer vi att upptäcka att det finns oändligt många möjligheter att visa barmhärtighet och tjäna vår nästa. Vi kan öva diakonia på otaliga sätt, eftersom det finns otaliga behov och otaliga behövande. Drivs vi verkligen av den helige Ande att leva i Jesu tjänst, kommer vi alltid att hitta nya och oväntade möjligheter. Ibland får jag brev och mail som säger att jag och hela vårt stift bara bryr oss om migranter och flyktingar och inte bryr oss ett dugg om gamla, arbetslösa och missbrukare som är svenskfödda. Det är alltid bra att få kritik, även om den är överdriven och vinklad kan det finnas ett korn av sanning i den. Som kyrka är vi alla kallade att omvända oss och att efterfölja Jesus Tjänaren ännu mycket mer. Som stift, som församling, som enskild katolik kan vi alla bli bättre på att förkroppsliga den tjänande kärlek som finns i Jesu Hjärta och så levandegöra diakonia. Som döpta har vi alla ett ansvar för att främja den andliga miljövård, som gör att vår kyrka är helt präglad av diakonia och strålar av Jesu tjänande barmhärtighet.

Varje ny diakon är en nyttig påminnelse för oss alla att vi tror på en Gud som av barmhärtighet med oss har blivit människa för att tjäna vår frälsning. Både genom sin liturgiska och diakonala uppgift i Jesu person blir han en profet, som påminner oss om att den sanna storheten och glädjen ligger i att tjäna Gud och vår nästa och utge oss själv i denna tjänande uppgift. Varje gång diakonen förrättar sin liturgiska tjänst vid altaret kan han inspirera oss att låta eukaristin förvandla vårt hårda hjärta till ett ömsint hjärta, som gläder sig åt att få förmedla Guds godhet. Då blir det självklart för oss att återspegla Jesu Hjärta i vårt möte med den som behöver oss och vår barmhärtighet. Liturgia leder till diakonia – och då öppnas himlen på glänt för oss alla.

Print Friendly, PDF & Email
%d bloggare gillar detta: