Rätt vård är rätta vägen – inte dödshjälp

Den viktiga – och alltid lika sorgliga – debatten om dödshjälp är tillbaka. Denna gång föranledd av en läkare, tillika ordförande i Rätten till en värdig död, en förening som arbetar för legalisering av dödshjälp. Läkaren i fråga valde i somras att hjälpa en ALS-sjuk man att begå självmord med hjälp av en överdos sömnmedel. Mannen hade planerat att åka till Schweiz för att kunna få läkarhjälp med att ta livet av sig, men coronapandemin hade gjort resan omöjlig.

Den svårt sjuke mannen valde att begå självmord då han inte såg någon annan utväg, och man kan bara ana hur nattsvart situationen också måste ha tett sig för hans familj och anhöriga. Men det går inte att komma ifrån att en rad händelser omkring det tragiska fallet fick läkarens agerande att framstå som ett steg i en genomtänkt plan. Mannen och läkaren intervjuades av landets största morgontidning dagarna före självmordet. Ett par dagar därefter publicerade samma tidning en debattartikel som läkaren skrivit under med åttiosju andra debattörer, där regeringen uppmanades tillsätta en utredning om förutsättningarna för laglig dödshjälp.

Samtidigt polisanmälde läkaren sig själv, för att möjliggöra åtal och därmed rättslig prövning.

– När polis och ambulanspersonal mötte oss på plats berättade jag allt rakt upp och ned och gav dem alla burkar med mediciner, så jag har gjort allt jag kunnat för att låta det här bli publikt och öppet. Jag förutsåg naturligtvis att det här skulle hända, berättade han i en intervju dagarna efter med – ja, samma tidning igen.

Läkaren, behjälpt av tidningen i fråga, verkar ha uppnått sitt mål, och debatten är igång igen. Och som i så många andra samtal på dialogtorget är hjulspåren till stor del de samma som förut och fortsätter att gå parallellt med varandra, medan argumenten flyger fram och tillbaka mellan spåren allt eftersom debatten fortskrider.

De som hoppas att dödshjälp ska bli lagligt verkar blunda för hur utvecklingen blivit i de länder som gått före. Närmast till hands att jämföra med är Nederländerna och Belgien, där man först hade strikta kriterier för vem som skulle kunna få dödshjälp, kriterier som sedan dess vidgats rejält. Minderåriga ungdomar, psykiskt sjuka, dementa, och ”livströtta” äldre, som i övrigt är fullt friska, tillhör alla de grupper som numera kan begära – och få – hjälp att ta livet av sig.

Även Kanada ligger nära till hands. Landet har ett sjukvårdssystem likt vårt, och läkarassisterat självmord och dödshjälp legaliserades 2016. Sedan dess har statistiken rusat iväg; bara från 2018 till 2019 ökade antalet fall med tjugosex procent. Sjukvårdsministerns ord när hon presenterade statistiken i somras får mig att undra om hon själv förstår vad hon säger: Vårdpersonal har uttryckt att de känner det som en ära att få delta i en upplevelse som är så intim och personlig, och som de ofta beskriver som en av de mest belönande aspekterna av deras yrke.

Sedan samhällets isolering av de sjukaste och sköraste äldre under coronapandemin tog sin början, har många anhöriga vittnat om hur de stridit för att sjuka äldre familjemedlemmar ska få rätt vård. Uppmaningarna till legalisering av dödshjälp känns plötsligt väldigt avlägsna; med ens är debattörer och ledarsidor överens om att varje dödsfall är ett nederlag. Låt oss behålla denna inställning också när det gäller dödshjälp.

Helena D’Arcy

Print Friendly, PDF & Email
%d bloggare gillar detta: