Hagia Sofia – åter i den politiska hetluften

Den tionde juli beordrade Turkiets president Recep Tayyip Erdogan att Istanbuls Hagia Sofia återigen skulle omvandlas till moské, och han lät ogiltigförklara den första turkiska presidenten Mustafa Kemal Atatürks beslut från 1935 att göra Hagia Sofia till ett museum.

Byggnaden, vigd till Sofia, Guds vishet, upplever nu en ny vändpunkt i sin mycket brokiga historia. Hagia Sofia, som betyder den heliga visheten, stod färdigbyggd som kyrka år 537. Vid den stora schismen 1054 blev katedralen säte för det ortodoxa patriarkatet av Konstantinopel, med undantag för åren 1204–1261, då korsfararna omvandlade den till katolsk katedral. 1453 blev kyrkan en osmansk moské, fram till 1935, då den gjordes om till museum och utsågs till världsarv av unesco. Nu öppnas Hagia Sofia återigen som islamisk kultplats.

Jag tänker på Hagia Sofia och jag är mycket bedrövad. När påve Franciskus två dagar efter beslutet gjorde detta uttalande i samband med Angelusbönen, kunde man höra en knappnål falla på Petersplatsen. Men mer sa dock inte påven, och han förklarade inte närmare sin bedrövelse.

Splittring som politik

Hagia Sofia har inte varit en kyrka på över femhundra år, och inte en katolsk kyrka sedan 1200-talet. Den första tanken att påven sörjde att en kyrka blir en moské, övergick snart till insikten att hans sorg snarare bottnar i oron att Erdogans beslut kommer att förstärka splittringen mellan religionerna, en splittring som de senaste påvarna har arbetat hårt för att motarbeta, med dialogen som främsta vapen.

Många röster beskriver beslutet som ett politiskt agerande som använder sig av religion, nationalism och populism som redskap för att stärka den politiska makten. Den italienska biskopskonferensens dagstidning L’Avvenire skrev dagen efter återinvigningen av Hagia Sofia till moské att nu är Erdogan ”inte bara Turkiets president, utan även ledare för alla de muslimer över hela världen som stödjer islamisering, inte bara av det turkiska samhället, utan även av eu:s medlemsländer”.

Även den grekisk-ortodoxa patriarken av Konstantinopel, Bartolomeus i, erinrade i sitt uttalande om risken för splittring: omvandlingen av Sankta Sofia, som är ett levande centrum för mötet mellan öst och väst, splittrar dessa två världar, i ett ögonblick då mänskligheten är i behov av enhet och en gemensam orientering. Den kaldeiske patriarken, kardinal Louis Raphael Sako, sa att Istanbuls muslimer inte behöver ytterligare en moské, medan han bad Gud att befria mänskligheten från extremism och från att religioner politiseras. Samma oro uttryckte rådet för kyrkorna i Mellanöstern, Middle East Council of Churches: Draget är präglat av extremism och sekterisk fanatism, och ett sabotage av dialogen mellan muslimer och kristna, som har pågått under de senaste tre decennierna.

Ny ottomansk vind?

Relationen mellan påve Franciskus och Erdogan är spänd sedan tidigare. I april 2015 uppmärksammade påven hundraårsminnet av det armeniska folkmordet, med orden ”den enorma och vansinniga utrotningen är vi skyldiga att minnas – att dölja eller förneka ondskan är som att låta ett sår fortsätta att blöda”. Påven stämplades med en ”korsfararmentalitet” och Turkiet bröt omedelbart de diplomatiska relationerna med Heliga stolen, och kallade hem sin ambassadör från Vatikanen. Nuntien Paul Fitzpatrick Russell, som då sändes till Turkiet för att laga de trasiga diplomatiska förbindelserna, får nu åter gå till ruta ett.

Frågan om Hagia Sofia är komplicerad och måste ses i historiskt, religiöst och framförallt politiskt ljus. När ministern vid myndigheten som administrerar Turkiets moskéer, Ali Erbas, klev upp i talarstolen under invigningen av moskén bar han Mehmet ii:s svärd i handen, det svärd med vilket han erövrade Konstantinopel 1453. ”Det enda islam vill erövra är hjärtan” förklarade han med en gest, som ledde tankarna till en ny ottomansk östanvind. Och det kanske inte är så ofarligt som det låter.

Politik, hjärtan att erövra och vishet påminner om ett tal som Benedikt XVI höll i Berlins riksdag 2011 – värt att läsa igen. Han påminde om kung Salomo som fick löfte av Gud att få en önskan uppfylld när han stod inför att bli kung. Salomo bad då om ett fogligt hjärta, förmöget att skilja gott från ont. Vad skulle dagens ledare be Gud om, om de skulle få en önskan uppfylld? Jag tror att vi i slutändan inte kan önska oss något bättre än ett fogligt hjärta – förmågan att skilja det goda från det onda och därmed tjäna rättvisa och fred.

Charlotta Smeds, Vatican News