Johannes Chrysostomos

13 september

Johannes Chrysostomos (347–407), en av våra äldsta kyrkofäder, föddes i Antiokia som ligger i det som i dag är södra Turkiet vid Medelhavets kust. Han levde i flera år mycket asketiskt, och 375 blev han eremit. Enligt vad man vet stod han upprätt de kommande två åren, sov knappast och lärde sig Bibeln så gott som utantill. Det slutade med att han blev svårt sjuk och fick återvända till sin hemstad Antiokia. Där vigdes han till diakon och så småningom präst, för att sedan bli biskop och patriark av Konstantinopel.

Påven Pius v utnämnde honom till kyrkofader 1568, det vill säga att han anses vara en av dem vilkas verk varit av stor och grundläggande betydelse för hela den katolska kyrkan. I den grekisk-katolska kyrkan, liksom den ortodoxa kyrkan, vördas Johannes Chrysostomos som en av de tre heliga hierarkerna, tillsammans med Basileios den store och Gregorios Nazianzos.

Chrysostomos betyder egentligen ”guldmunnen”. Hans predikningar gjorde djupt intryck på människor, väckte spontant bifall och applåder (!) för deras rikedom av bilder och praktiska konkreta exempel. Man stenograferade direkt (det märks att det är talspråk) och inte från någon annan kyrkofader utom Augustinus har man bevarat så många skrifter. Som diakon, präst och biskop var han kraftfullt aktiv för sjuka, fattiga och främlingar.

En del av Johannes predikningar vände sig mot en tendens bland dåtida kristna att judaisera tron genom att hålla sabbaten, besöka synagogornas vackra gudstjänster eller låta sig omskäras. Kyrkan är något nytt och större än judendomen – det finns inga skäl att gå tillbaka i tiden, sa Johannes i sina predikningar. Han skrev också texter om judarnas skuld till Jesu död och menade, att judarna var kollektivt ansvariga. Hans anti-judiska retorik är i linje med dåtidens partikäbbel mellan Abrahams barn och har inget med modern antisemitism att göra, men har tyvärr missbrukats ibland. En tragisk historia som Johannes inte kunde förutse och en varningsklocka för oss.

Johannes var en stark personlighet vars ord vägde tungt i både kyrka och samhälle. Han talade mycket om församlingens ansvar för fattiga och när han på sitt odiplomatiska sätt predikade mot de rika damernas lyx fick kejsarinnan honom avsatt. Efter folkets hårda protester mot beslutet tilläts han återvända till sitt ämbete, eftersom hovet inte vågade konfrontera de arga folkmassorna. Så småningom deporterades han en andra gång, efter att i en predikan ha beklagat sig över hur mycket folket hyllade kejsarinnan när en staty av henne avtäcktes.

Han fortsatte under deportationen att skriva brev till dem som förblev trogna mot honom i Konstantinopel. Man beslöt då att föra honom till en avlägsen plats bortom Svarta havet. På den hårda resan dit dog den omutbara och modiga rösten år 407.

Trettio år efter hans död fördes Johannes reliker tillbaka till Konstantinopel. Där rövades de bort under korstågen och fördes till Rom. Några av hans ben återfördes till ortodoxa kyrkan av påven Johannes Paulus ii 2004, och finns nu i Sankt Georgios kyrka i det som i dag heter Istanbul.

(Katolska liturgiska nämnden)

Print Friendly, PDF & Email
%d bloggare gillar detta: