Ärkeänglarna Mikael, Gabriel och Rafael

När vi bekänner vår tro ställs vi mitt i Guds oändliga kärlek. Han skapade världen för att den skulle få del av hans gudomliga liv. Credo är som en enda stor lovsång till den som har allt i sin hand, till honom som rakt igenom synd och död till slut låter sin barmhärtighet segra, som helar och återupprättar allt. Till och med de smärtsamma händelserna, som änglarnas fall och människans synd, tillät Gud för att visa hela måttet av den kärlek som han ville skänka världen.

Till de kristna i Kolossai talar Paulus om Kristus med ord som nästan tar andan ur oss: ”Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, ty i honom skapades allt i himlen och på jorden, synligt och osynligt, troner och herravälden, härskare och makter; allt är skapat genom honom och till honom.” (Kol 1:15-16) När vi i dag firar Ärkeänglarnas dag och något senare Skyddsänglarna, förenar vi vår bön med änglarna som varje ögonblick står inför Gud i tillbedjan. De drar oss med in i lovsången, och när vi lyssnar till den helige Benedikt förstår vi att de också är våra förebilder: ”Låt oss tänka på hur man bör vara när man står i Guds och hans änglars åsyn, och sjunga psalmerna så att vår själ är samstämd med vår röst.”

I benediktinklostret i Varensell i norra Tyskland täcks kortväggen i nunnekoret av en stor mosaik på gyllene bakgrund. Den framställer den himmelska gudstjänsten, så som den beskrivs i Uppenbarelsebokens fjärde kapitel. Kristus sitter på tronen, omgiven av keruber, som står där till hans tjänst: ”deras antal var myriaders myriader, tusen och åter tusen” (Upp 5:11). De är antydda i bilden genom stiliserade vingar. Också evangelisterna finns där: Matteus, ängeln med mänskligt ansikte, talar om att Gud blivit människa och delat våra villkor. Lukas, oxen, påminner om bön och offer. Lejonet, Markus, i vänstra hörnet lyfter majestätiskt tassen och förkunnar att Kristus är uppstånden, och Johannes drivs som en örn av den helige Ande att berätta för oss att Kristus har uppstigit till himlen och väntar på att också vi ska stämma in i lovsången som ljuder genom alla tider. Kristus sitter där i centrum, välsignande, med offerlammet i famnen. Hans öppna blick talar om den seger han vunnit. Över jorden under hans fötter är löftets båge spänd: och här i tiden får vi tacka Fadern som gjort oss värdiga att få del i det arv som väntar de heliga i ljuset.

När dagen är till ända har troende ofta vänt sig till änglarna och bett om att få vila i deras beskydd under natten. I den form av Kyrkans aftonbön, completorium, som beds här i klostret på Omberg, förekommer änglarna flera gånger. Först förstås i syndabekännelsen, där vi ber om den saliga jungfrun Marias, Guds änglars och helgons, liksom om varandras, förbön. Det är inte lätt att förbli i kärleken, det vet vi alla, och när kvällen kommer vill vi lämna allt som inte varit helt och gott. Vi behöver hämta styrka och hjälp hos dem som nått fram till målet, likaväl av deras förbön som vi kämpar tillsammans med. Vi står ju sida vid sida, på väg tillsammans med hela Kyrkan.

Varje kväll återkommer samma psalmer, Ps 4, 91 och 34. Efter en tid finns de inpräntade i hjärta och minne. I många kloster beds completorium utantill, i dunkel. Psalmernas text talar om att vila i den Väldiges skugga, med löftet om att han täcker dig med sina vingar: ”Han skall befalla sina änglar att skydda dig vart du än går.” Psalmisten är medveten om alla faror som ruvar i mörkret, att vi behöver fly till den som bär oss på sina händer, så att vi inte stöter foten mot någon sten och lita på att han är med oss i nöden.

I den sista psalmen släpper vi taget för att gå till vila och ber änglarna ta över vår vakttjänst i Kyrkan: ”Kom, välsigna Herren alla ni Herrens tjänare, ni som står i Herrens hus om natten. Lyft era händer och välsigna Herren.”

Bönen till vår himmelske Fader ljuder genom Kyrkan: ”… rädda oss undan den ondes försåt. Låt dina änglar bo ibland oss och bevara oss i din frid …”

Syster Katarina OSB

Urpsrungligen publicerad i Km nr 9/2014