Vari ligger det oroväckande?

Alldeles i slutet av september infaller internationella aborträttsdagen – en av många olika bemärkelsedagar som uppmärksammas av berörda organisationer, som greppar det årliga tillfället att föra ut sina hjärtefrågor. I år var det dock rätt tyst om just aborträttsdagen. Amnesty och RFSU gjorde tappra försök på sociala medier, men tidningarnas debattsidor var i jämförelse med tidigare år förvånansvärt tomma på uppmaningar till stöd för det som allt oftare kallas ”aborträtten”.

Två debattinlägg gjordes dock – bägge nog mer talande än avsändarna hade tänkt.

Det ena var av två barnmorskor tillika förbundsstyrelseledamöter i Vårdförbundet, fackföreningen för barnmorskor. I tidningen Dagens Medicin (28/9 2020) höjde de tillsammans med Vårdförbundets ordförande rösten för universell, fri abort. Efter att ha hyllat Sverige som föregångsland när det gäller abortlagstiftning skriver de att de är rejält bekymrade. Över vad? Över den globala bristen på barnmorskor kanske – som även märks på förlossningsavdelningar i Sverige? Över tillgången till basal förlossningsvård för kvinnor i stora delar av världen? Eller över hedersrelaterade problem för unga kvinnor, som barnmorskor i landet larmar om och som blir allt vanligare?

Nej, de tre företrädarnas bekymmer är att inte tillräckligt många kvinnor söker sig till abortklinikerna: … trots att aborter räknas som akut vård så märker abortmottagningarna att färre kvinnor söker hjälp. Det är en oroväckande utveckling och måste analyseras!

Lika bekymrade är två företrädare för (V), som samma dag skrev i Västerbottens-Kuriren (28/9 2020): Försök till inskränkningar av aborträtten görs bakvägen. Till exempel genom att driva frågan om samvetsfrihet för barnmorskor att slippa utföra abort, eller diskutera abort på ett opartiskt sätt som stödjer kvinnans val oavsett vad hon kommer fram till.

Läs de sista orden en gång till. Det framställs med andra ord som ett problem att vilja diskutera abort med ett opartiskt utgångssätt för att stödja kvinnan – vad hon än kommer fram till.

Debatten om abort är viktig. Den gäller en fråga om liv och död, och den säger så mycket om vårt samhälles värderingar. Och den berör många omkring oss – inte bara alla de barn som inte får födas, utan också uppskattningsvis var tredje kvinna i fertil ålder i Sverige, som gjort abort. För att inte tala om alla män, som det aldrig talas högt om, men som självklart också berörs – direkt eller indirekt.

Det borde vara självklart i olika samtal och dialoger, även när det hettar till, att tro det bästa om vår dialog- eller samtalspartner. Även när det gäller abort – eller faktiskt framförallt när det gäller abort. Jag vill tro att de allra flesta som värnar om möjligheten till abort gör det av omsorg för kvinnor och med kvinnors bästa för ögonen. Men när en opartisk diskussion med en kvinna för att stödja hennes val beskrivs som ”inskränkningar av aborträtten bakvägen” blir det lite av en prövning att tro gott om dem som står bakom formuleringen. Och när de högsta företrädarna för barnmorskorna, den yrkeskår som finns till för att värna kvinnor – och barn – när de bägge är som mest sårbara, svart på vitt skriver att färre abortsökande är en ”oroväckande utveckling” blir jag stum. Att de verkar vilja upprätthålla Sveriges aborttal – som är det överlägset högsta i Västeuropa – torde vara det verkligt oroväckande. Inte bara för barnmorskorna.

Helena D’Arcy

Print Friendly, PDF & Email
%d bloggare gillar detta: