Ansvarsutkrävande har slutligen korsat Tibern

Trots att det drama, som inleddes med den italienske kardinalen Angelo Beccius fall, på långa vägar är över har historien nått den fas där det också är möjligt att ta ett steg tillbaka och begrunda ett större perspektiv. Jag säger ”möjligt”, inte nödvändigtvis troligt, för uppriktigt sagt är nyheten i sig helt enkelt för fängslande. Becciu framstår, vare sig det är rättvist eller inte, som någon som just tilldelats en Hollywood-roll som en älskvärd och charmerande skurk, och det är väldigt lockande att dagdrömma om en film eller tv-serie med Becciu i huvudrollen. Men om vi bortser från sådant tidsfördriv, så finns det åtminstone en större insikt som Becciu-affären bekräftar: att ansvarsutkrävande, i ordets fulla bemärkelse, slutligen korsat Tibern under Franciskus pontifikat.

För att ta det från början: Från 2011 till 2018 hade Becciu, som nu är sjuttiotvå år gammal, enligt mångas mening det mäktigaste jobbet i Vatikanen bortsett från påvedömet: uppgiften som sostituto, ersättare, i statssekretariatet. Det gjorde honom mer eller mindre till påvens personalchef. Han blev sedan upphöjd till att ingå i kardinalskollegiet och blev utnämnd till prefekt för kongregationen för helgonförklaringsprocesser. I slutet av september kastades han ut av påve Franciskus, som krävde att han avsade sig inte bara sina uppgifter i Vatikanen utan även sina rättigheter som kardinal. Anledningen har att göra med att Becciu blivit kopplad till olika ekonomiska oegentligheter genom åren, men själv hävdar han med emfas att han inte gjort något fel.

Becciu är bara den senaste i raden av alla som fått sparken under Franciskus. I maj avskedade påven fem tjänstemän som varit inblandade i en kontroversiell fastighetstransaktion i London, och det innan någon av dem blivit dömd eller ens åtalad för något brott. Tidigare i år avskedade påven i princip även den tyske ärkebiskopen Georg Gänswein från ansvaret som prefekt för det påvliga hushållet, även om han har kvar sin titel. Påven var, enligt vad som sägs, upprörd över Gänsweins roll i den härdsmälta som uppstod då en bok inledningsvis presenterades med påven emeritus Benedikt xvi som medförfattare, vilket underblåste intrycket att det skulle finnas en konflikt mellan Benedikt och Franciskus [se Km nr 1/2020].

Och, inte att förglömma, 2018 krävde Franciskus att Theodore McCarrick avgick från kardinalskollegiet på grund av anklagelser om sexuella övergrepp och ”klandervärt uppförande”, och beordrade honom att tillbringa resten av livet i ”bön och bot i avskildhet”. Senare fråntogs McCarrick även prästämbetet.

Skilda kulturer

För människor i usa verkar det självklart att någon som upptäcks vara inblandad i en skandal, eller som ansvarar för något som gått snett, får sparken. Det är det vi menar med ansvarsutkrävning – tränare vilkas lag förlorar får sparken. vd:ar vilkas företag inte presterar får sparken, politiker som fångas med händerna i syltburken får sparken, tv-stjärnor vilkas tittarsiffror sjunker får sparken, och så vidare. Det är hjärtat i den kapitalistiska psykologin – enkelt uttryckt: framgång medför belöningar, misslyckanden medför straff.

Men kulturen i Italien, vilken är den matris Vatikanen befinner sig i, har inte alltid fungerat på det sättet. Faktiskt finns det inte heller någon exakt översättning till italienska för ordet ansvarsutkrävning. Om man skriver in det i Google Translate översätts det med responsabilità, ansvar, men det är knappast samma sak. För det mesta gör italiensk arbetsrätt det oerhört svårt att avskeda någon som inte tycks prestera. Bakom det, åtminstone till en viss del, finns en kultur som gör gällande att framgång eller misslyckande sällan vilar på en enda individs axlar.

Sakramentalt familjeband

Dessutom har man i Vatikanen genom åren inte gett mycket för det man uppfattar som amerikanskt ansvarsutkrävande; man ser det, i bästa fall, som något som passar bättre i ett företag än i en familj, och, i värsta fall, som en typiskt omogen, amerikansk överreaktion, blodtörstigt och hysteriskt.

Det traditionella synsättet i Vatikanen är att en kyrkoledares ansvar inte är riktat mot ”aktieägarna” eller folket, utan mot Gud och påven. Dessutom ses kyrkan som en familj och biskopen som en familjefar. Det är inte ett vanligt arbete utan ett sakramentalt band mellan en biskop och folket som anförtrotts honom, liknande ett äktenskap. Precis som katolsk tro inte tolererar skilsmässa, har biskopar historiskt sett heller inte kunnat ”skilja sig” från sina kyrkliga äkta makar, utan har uppmanats att leva upp till det ansvar de har. I praktiken har det hittills betraktats som att de biskopar som av påven fått tillåtelse att träda tillbaka ”sluppit från kroken”. En pensionerad biskop, särskilt i Rom, åtnjuter alla privilegier men slipper bära några bördor.

Bryter traditionen

Ett klassiskt fall var kardinal Michele Giordano av Neapel, som dog 2010. Han var föremål för en brottsutredning 1997, anklagad för att ha gett pengar från ärkestiftet till en ockrare, att låneföretag som drevs av hans bror, och så småningom åtalades han och ställdes inför domstol. (Han blev frikänd eftersom domaren menade att han blivit lurad, vilket gjorde honom skyldig till naivitet men inte förskingring.) Genom hela tidsperioden – från det att brottsutredningen blev offentlig och Giordano häktades och hela vägen fram till domen – spekulerades det om att Giardano skulle bli avskedad, men så blev det aldrig. Han fortsatte som ärkebiskop av Neapel tills han avgick på grund av ålder 2005.

Men påve Franciskus har aldrig helt hållits tillbaka av den traditionen, och därför har han ibland gjort sig av med människor han inte längre kunnat lita på. Till exempel avskedade han personligen schweizaren Eugenio Hassler, son till en schweizergardist med en hög post i ledningen för Vatikanstaten, för att han hade orsakat ett negativt arbetsklimat. Han har även avskedat italienaren Libero Milone, den första generalrevisorn i Vatikanen, efter anklagelser om ekonomiska oegentligheter och övervakning av tjänstemän i Vatikanen. (Anklagelserna togs sedan tillbaka av en åklagare i Vatikanen.)

Guds sinne för ironi

Trots det är det ingen tvekan om att Franciskus benägenhet att låta bilan falla har blivit starkare på senare tid. Så vad kan man dra för slutsatser av det? Det skulle kunna tyda på att Franciskus håller på att förlora tålamodet över hur långsamt hans reformer av Vatikanen går. Han kanske känner att han har försökt med moralisk övertalan, personligt exempel, uppmuntran, förmaning och till och med tillrättavisningar, men att det inte fungerar – så han lutar mer åt att låta huvuden rulla.

Vad det än tyder på kan vi ändå ta ett steg tillbaka och begrunda en aspekt i detta som vi inte bör tappa bort. Franciskus är känd för att vara avogt inställd till många sidor av kapitalism och amerikansk kultur, som delvis beror på usa:s ibland skumma inblandning i det Latinamerika han kommer ifrån. Än en gång har vi fått ett bevis på Guds sinne för ironi, för vem hade kunnat förutse att det var just denne påve som skulle bära med sig amerikanskt ansvarsutkrävande över Tibern och införa det i Rom?

John L. Allen Jr. , chefredaktör Crux

Print Friendly, PDF & Email
%d bloggare gillar detta: