Påvens uttalande om registrerat partnerskap

Ett yttrande av påve Franciskus i en ny dokumentärfilm gav nyligen upphov till stor uppståndelse. I filmen uppges påven säga att han är för en partnerskapslagstiftning för att ge personer av samma kön, som valt att dela sina liv, ökad social trygghet. Det är ingenting nytt, för många katoliker inget kontroversiellt och går inte emot kyrkans lära.

Uppståndelsen kom framförallt från två håll:

1. Sekulära personer som lever med schablonbilden att den katolska kyrkan är högborgen för homofobi och gör skillnad på människor. För dem är uttalandet givetvis en sensation, men de glömmer att påven har uttalat sig positivt om homosexuella vid flera olika tillfällen. Varje gång gör man en sensation av det hela, kanske för att förstärka sin negativa schablonbild av den katolska kyrkan och kontrastera den mot påvens uttalanden.

2. Traditionalistiskt orienterade katoliker för vilka det är en provokation varje gång påven uttalar sig på liknande sätt. De menar att han därmed förråder den katolska kyrkans lära. Trots att detta är en liten grupp präglar den i mycket den sekulära världens syn på den katolska kyrkan.

Den katolska kyrkans syn är och förblir att ett äktenskap endast kan ingås mellan en man och en kvinna, som det motiverades 2007 av vårt stift i ett yttrande till äktenskaps- och partnerskapsutredningen: Eftersom mannen och kvinnan är olika och komplementära kan de i äktenskapet skapa en unik livs- och kärleksgemenskap som är öppen för att ge livet vidare till en ny människa. Även äktenskapets värde som social institution härrör från makarnas komplementaritet och förmåga att frambringa en ny generation människor. […] Att par av samma kön inte kan ingå äktenskap strider därför inte mot den grundläggande rättviseprincipen att lika fall skall behandlas lika, eftersom deras situation när det gäller funktionen och uppgifterna i samhället inte överensstämmer med situationen för två makar som man och kvinna. Av samma anledning är det inte heller fråga om någon diskriminering eller särbehandling.

Samma grundsyn framkommer även i påvens skrivelse Amoris laetitia, som också fick kritik av traditionalistiska katoliker för att vara alltför ostrikt genom sitt pastorala perspektiv.

Den sekulära schablonsynen på den katolska kyrkan, inte sällan förstärkt av de traditionalistiska gruppernas ofta militanta språk, är att man diskriminerar och gör skillnad på människor. Man lyssnar då inte till den katolska kyrkans sociallära som sätter det allmänna goda för alla människor i centrum. I enlighet med den är det inte emot katolsk lära att, som påven gör, främja en civilrättslig partnerskapslagstiftning, som gör livet tryggare för dem som lever tillsammans. Människor gör vissa livsval, kyrkan kan inte hindra det, då måste man respektera dem där de står och inte göra livet onödigt svårt för dem.

Annars borde man i konsekvensens namn förbjuda allt som går emot katolsk tro. Men detta vore orimligt då det skulle innebära en teokrati, vilket blir konsekvensen om man skulle förverkliga vad den traditionalistiska falangen vill. De förordar i praktiken den ideologi som rådde i den katolska kyrkan under 1800-talet och tidigt 1900-tal, då man infördes den så kallade antimodernisteden som svors av alla katolska präster och teologer om total förpliktelse till trohet mot kyrkans lära och avståndstagande från modernismen, som påven fördömt.

Undan för undan har kyrkan avlägsnat sig från detta och förordar nu att övertyga genom personligt vittnesbörd och hjärtats omvändelse framför tvång. Men eden avskaffades först 1967 efter Andra Vatikankonciliet som ville öppna kyrkan mot världen, men den processen har lite gått i stå. Vi har nu rörelser som vill se en reservationslös anpassning till tidsandan och andra som vill se en återgång till en av tidsandan oförstörd tradition som den tedde sig före konciliet. Båda är återvändsgränder.

Vi behöver återuppväcka intellektualismen och det fria samtalet som alternativ till polariserad teologisk positionering. Påve Franciskus verkar i denna anda, och förutom en välkomnande syn på människor med annan sexuell läggning är religionsdialog, och de tre senaste påvarnas möte med andra trosföreträdare, en särskild nagel i ögat på traditionalisterna.

Uppdelningen i vi och dem fun­gerar inte. Människan är en syndig varelse. Inget politiskt system kan ändra detta och därför är religiösa statsfundamentalistiska system också dömda att misslyckas. Istället måste vi främja dialog och ömsesidig förståelse och inte i onödan göra livet svårare för våra medmänniskor.

Bengt Malmgren