Bortom ”Moviegate” – Tuffa frågor kvarstår om Vatikanens Kina-chansning

För nästan sjuttiofem år sedan kritiserade historikern Arnold Toynbee i sin bok Civilization on Trial det sätt han menade att många historiker ofta arbetade på. Det som resulterar i bra rubriker är ytliga skeenden i historien, men de distraherar oss från långsammare, otydligare och odefinierbara strömningar som går på djupet. I själva verket är det dessa djupare skeenden som faktiskt skapar historia, vilket man kan urskilja när man ser tillbaka, när de sensationella, flyktiga händelserna har blivit mindre viktiga och fått sina sanna proportioner.

Om det någonsin funnits en vecka i Vatikanen som fångat denna kontrast, så var det näst sista veckan i oktober. Två händelseförlopp tävlade om att dominera rapporteringen från Vatikanen, och det var ingen tvekan om vilket som segrade. Mediehysterin över censureringen av ett par sekunders påvligt ordflöde om civilt partnerskap i en ny dokumentär vann en förkrossande seger över förnyelsen av avtalet mellan Vatikanen och Kina vad gäller medieutrymme.

Om ni skulle gissa – vilket av dessa två skeenden kommer om hundra år att framstå som en ”sensationell, flyktig händelse” och vilket kommer att ses som ett ”djupare, långsammare skeende som skapar historia”? Man kan dessutom diskutera om inte båda berättelserna reflekterar samma utmärkande drag hos påve Franciskus.

Anklagelser om censur

Vad gäller Moviegate, så vet vi att klippet i dokumentären Francesco, gjord av den ryske filmmakaren Evgenij Afineevskij, där påven talar om juridiskt erkännande för ”civilt partnerskap” för homosexuella, togs från en intervju 2019 gjord av den mexikanska journalisten Valentina Alazraki. Just det klippet släpptes inte när det filmats eftersom Vatikanen kontrollerade både kamerorna och redigeringen av Alazrakis intervju, och när hon fick tillbaka inspelningen var citaten om partnerskap bortklippta.

Detta faktum ledde till en rad rubriker i italienska tidningar om Vatikanens ”censurering” av påven – anklagelser som gjorts länge och väl här. Det räcker till exempel att komma ihåg det sätt som L’Osservatore Romano antingen bortsåg från eller redigerade påven Johannes XXIII:s kommentarer om Andra Vatikankonciliet, för att inte tala om en nyligare fadäs när en del av ett brev från Benedikt XVI om en ny bok framställdes som den fullständiga texten.

Självklart gick Vatikanen in i ett läge av skadebegränsning. Dagen efter att nyheten spreds citerade den italienska tidningen Il Fatto Quotidiano en intern promemoria som skickades till alla Vatikanens kommunikationsmedarbetare, med följande instruktioner: För tillfället kommer vi inte att publicera NÅGRA nyheter, vare sig i radio eller på webben. Det blir inget om filmen eller om prisutdelningen i Vatikanen i dag. En översyn är på gång för att hantera den pågående mediakrisen, och ett pressmeddelande från Vatikanens presskontor har inte uteslutits.

Det var dagarna efter att nyheten spreds, och fortfarande, i skrivande stund, har något uttalande från presskontoret inte uppenbarats. Ändå spelar inget av detta någon roll i det stora hela, eftersom Franciskus redan tidigare uttalat sig om att han inte är emot civila partnerskap. Hade han varit olycklig över intrycket att han fortfarande har den inställningen, skulle han lätt ha kunnat säga det, men hans tystnad är också talande.

Chansning för framtiden

Vad gäller Kina, å andra sidan, kan bristen på reaktioner antagligen förklaras av det faktum att Vatikanen inte har missat något tillfälle de senaste veckorna att berätta exakt vad man ville uppnå – att avtalet skulle förnyas ytterligare två år – samt varför.

Överenskommelsen med Peking, som fortfarande inte offentliggjorts, är utan tvekan det skeende som får mest långtgående konsekvenser. För det första är Kina en global supermakt, och Vatikanens möjlighet att påverka den globala agendan resten av århundrandet kommer delvis att bero på hur man lyckas engagera Kina på ett effektivt sätt. För det andra har den katolska kyrkan ett tämligen decentraliserat administrativt system, där biskopar ges ett oerhört stort spelrum. Därför är ingen av påvens handlingar så betydelsefull som när han bestämmer vem som får jobbet som biskop. Om kyrkan ger bort en del av denna atuonomi, att göra dessa biskopsval, kan konsekvenserna potentiellt bli monumentala.

Faktiskt kastar Vatikanen tärningar med framtiden när det gäller Kina. Trots Roms frustrationer över implementeringen av avtalet, och trots Kinas tvivelaktiga rykte när det gäller mänskliga rättigheter och religionsfrihet, räknar Vatikanen med att på lång sikt få en starkare och mer stabil kyrka, genom att ha ett gemensamt biskopskollegium i landet som alla är erkända av påven. Samtidigt tar Vatikanen en chansning när den ger Peking det mesta av vad den kinesiska staten vill ha i detta avtal, för att samtalet ska fortsätta. Det sätter Rom i en ställning där man hoppas kunna påverka det kinesiska styret på ett antal fronter.

Gå dem till mötes

Detta, i sin tur, leder oss till den gemensamma röda tråden i bägge händelserna. Påve Franciskus instinkt när det handlar om att handskas med moraliskt bristfälliga aktörer, vare sig det är människor eller nationer, är att möta dem halvvägs och hoppas att närheten till dem får dem att ta ytterligare steg i rätt riktning. Huruvida det kommer att fungera, vare sig det gäller inställningar och agerande i hbtq-sammanhang eller Kinas kommunistparti, återstår att se. Vad vi dock säkert kan säga är att det är dessa frågor, och inte vad som hände i klipprummet när man gjorde Francesco, som framtida historiker kommer att begrunda.

John L. Allen Jr. , chefredaktör Crux

Print Friendly, PDF & Email
%d bloggare gillar detta: