Är kyrkan en hobby?

msgr Paul Gallagher

2020 går mot sitt slut och det är nog ingen som sörjer, även om 2021 inte verkar börja mycket ljusare. Men ett årsskifte är ju i sig anledning till hopp och nya tag.

Den stora frågan i sammanfattningen av det gångna året är, förutom vad pandemin har gjort med oss: Vilka spår lämnar viruset i samhället den dagen det ger sig av?

Om man ser till Rom, eller till Italien över lag, har priset varit högt ur ett katolskt perspektiv. Många ser pandemins framfart som den sista spiken i kistan på det som fram till för ett år sedan hölls vid liv, om inte av en brinnande tro, så av en kulturell faktor. När församlingarna stängde i mars, stängdes inte bara kyrkorna för mässdeltagare utan även för barnkatekesen, scoutaktiviteterna, ungdomsgrupperna, äktenskapsförberedelserna, välgörenhetsverksamheten och de övriga stora bidrag som kyrkan är känd för att ge Italiens civilsamhälle. Den moderna italienska staten föddes för hundrafemtio år sedan med en plan att sekularisera ett land med en befolkning där den katolska mentaliteten var djupt rotad. Det har tagit tid. Kyrkans närvaro är både obekväm i sin opposition till lagstiftarnas agenda, och samtidigt mycket bekväm för landets styrande, med det stora nätverk av välgörenhet som hon fortfarande livnär.

Så när kyrkan i våras reagerade i lydnad till statens restriktioner, och stängde ner all verksamhet, såg man i Italien två fenomen. Kyrkan verkar ha förlorat den stora grupp som var delaktiga i kyrkans liv av kulturella skäl, medan en annan grupp troende lekmän snarare har reagerat mot kyrkan, församlingspräster och biskopar, i vädjan om att inte brista i sitt uppdrag.

Vad gäller den första gruppen är frågan om de hittar tillbaka. Eller är det lätt att vänja sig av med en kyrka, som redan innan ansågs vara en av många fritidsaktiviteter att välja bland? Varför välja en gudstjänst i direktsändning när man kan följa en yogaklass från vardagsrumsgolvet? I vår tid anses en frisk kropp vara viktigare än en frisk själ, och under pandemin har denna övertygelse stärkts. Läkarens arbete prisas ovärderligt i sin kunskap om att läka kroppen, medan prästens uppdrag att rädda själen har hamnat i skuggan.

Den andra gruppen kanske inte är så stor men desto ljudligare. I manifest på italienska bloggar och sociala medier påminner lekmän om prästernas uppdrag och vädjar till dem att inte överge flocken i prövningens tider. Även några präster har uttryckt sin sorg över att inte kunna utföra sitt ämbete och över hur de saknar sina får, och försöker hitta lösningar.

Jag vill lyfta fram en serie alarmerande situationer som äventyrar religionsfriheten. Med dessa ord inledde msgr Paul Gallagher, Heliga Stolens sekreterare för förbindelser med stater, sitt tal vid ett toppmöte om religionsfrihet nyligen. Med respekt för olika länders säkerhetsåtgärder under pandemin noterade han dock hur troslivet begränsades av dem: De civila myndigheterna bör vara medvetna om de allvarliga konsekvenserna restriktionerna skapar för trossamfund, som spelar en viktig roll i hanteringen av krisen, inte bara genom deras aktiva stöd inom sjukvården, utan också i deras moraliska stöd. Han underströk, ur katolsk synvinkel, hur tillgången till sakramenten är nödvändig, och att sakramentslivet inte är en följd av rätten till allmän sammankomst, utan härstammar ur religionsfriheten.

Gallagher snuddar vid en aspekt av pandemins effekter på samhället – begränsad religionsfrihet, grundad i den liberala statens uppfattning att troslivet idag är samma sak som att vara medlem i en fritidsförening. Viktigare än att övertyga staten är kanske att väcka övertygelsen hos kyrkans medlemmar, om att vårt trosliv inte rör sig om hobbyverksamhet. För då kan kyrkan överleva även en pandemiexil.

Charlotta Smeds, Vatican News