Sagan om de två kardinalerna

De senaste tre åren har anklagelser om sexuella övergrepp mot två välkända och oerhört inflytelserika kardinaler skakat kyrkan. Nu verkar det som att båda berättelserna har nått vägs ände. George Pell är åter en fri man, medan Theodore McCarrick har fråntagits prästämbetet och blivit avslöjad som en slug manipulatör som lyckats lura tre påvar – tills det slutligen tog stopp.

Berättelserna om McCarrick och Pell innehåller två sanningar om prästers övergreppsskandaler som inte går att komma ifrån, och som bör ses i ett sammanhang: Varje anklagelse om övergrepp måste tas på allvar, men det faktum att en anklagelse gjorts gör den inte nödvändigtvis sann. För att formulera det på ett annat sätt: McCarrick påminner om riskerna med att klerikalism kan förblinda ett helt system, trots att det fanns tydliga varningstecken och uppriktiga försök från visselblåsare; Pell påminner om riskerna med anti-klerikalism, som låter osannolika anklagelser gå ända till domstol och kosta en man fyrahundra dagars fängelsevistelse, innan han blev frikänd. Klerikalism och anti-klerikalism är två sidor av samma fördomsfulla mynt, och båda förgiftar försöken att nå sanningen.

Flera visselblåsare

Om och om igen framkommer det i Vatikanens nyligen publicerade rapport om ­McCarrick, hur höga tjänstemän vid flertalet viktiga tillfällen varnades om att något var galet, och att rapporter och seriösa anklagelser behövde beaktas. Varje gång bortsåg Vatikanens tjänstemän i princip från vad lekmän, präster och ordensfolk hade att berätta, och baserade i stället sina beslut helt på vägledningen från andra biskopar.

År 1994 informerade en ordenssyster, moder Mary Quentin Sheridan, den påvliga nuntien i USA om de anklagelser som gjorts mot McCarrick; kardinal John O’Connor av New York gjorde samma sak 1999. Både Quentin och O’Connor gav Vatikanens tjänstemän förslag på vilka individer som skulle kunna berätta mer, men ingen av dessa människor kontaktades, eller så bortsåg man helt från vad de hade att berätta.

(I syster Mary Quentins fall sammanfattade den dåvarande apostoliske nuntien, ärkebiskop Agostino Cacciavillan, att hon hade trätt fram eftersom ”hon ville få sig själv att framstå som viktig”, vilket förmodligen är det mest slående exemplet på klerikalistiska tankegångar som någonsin uttryckts svart på vitt.)

Om man hade tagit visselblåsarna och andra på allvar hade övergreppsoffren kunnat bli upprättade mycket tidigare. Dessutom hade kyrkan besparats ofattbart mycket smärta.

Orimliga anklagelser

Också i berättelsen om Pell fanns det tidigt tydliga varningstecken på att något inte stämde, men i detta fall gällde det typen av anklagelse och det åtal som följde. Ända från början framstod anklagelserna mot Pell som osannolika, om man känner till rörelsemönstren i en välbesökt domkyrka en söndag förmiddag, och vet något om hur en ärkebiskop är klädd och vad de gör före och efter mässan. Enligt anklagelserna skulle Pell ha lämnat den liturgiska processionen efter mässan utan att någon skulle ha följt efter, gått in i en, normalt sett, livlig sakristia som då råkade vara helt tom sånär som på två korgossar, skamlöst ha gått fram till dem – trots att sakristian är öppen och synlig för alla som går förbi – utfört ett sexuellt övergrepp som hans klädsel i princip omöjliggjorde, och sedan ha fortsatt till domkyrkans ingång för att hälsa på mässbesökarna, som om inget hade hänt.

Det är inte så att en kardinal inte skulle kunna begå så monstruösa brott – ­McCarrick, bland andra, visar att det faktiskt är möjligt. Däremot var anklagelserna mot Pell inte trovärdiga, och så småningom föll de under sin egen tyngd när högsta domstolen fann att ”juryn, som ska agera rationellt utifrån alla bevis, borde ha bevarat ett tvivel på att Pell var skyldig”.

Anledningen till att denna osannolika anklagelse gick så långt som den gjorde, och att Pell satt i fängelse i över fyrahundra dagar, ligger troligtvis inte i bevisföringen utan i polisens och åklagarnas psykologi. De verkar från början ha agerat utifrån övertygelsen att Pell var skyldig, och att vem som helst från katolskt håll som påpekade den rent praktiska orimligheten i händelseförloppet, antingen var avsiktligt okunnig eller, ännu värre, med på mörkläggningen.

Till syvende och sist är det varken klerikalism eller dess alter-ego, anti-klerikalism, som tjänar övergreppsoffrens intresse. Tvärtom gör det dem, som lidit under övergrepp, ännu en gång till offer, genom att vända deras tragedier till politiska vapen som exploateras antingen för att försvara kyrkan eller för att slipa knivarna mot henne. I bägge fall blir sanningen och sunt förnuft åsidosatta av fördomar.

Bägge berättelserna viktiga

Om vi ska dra lärdom av detta är det viktigt att betrakta McCarrick och Pell tillsammans; att fokusera på den ene utan den andre är som att ha yin men inte yang.

Självklart är det en stor ironi att varken McCarrick eller Pell antagligen skulle vara särskilt glada över att se sina berättelser sammanflätade på detta sätt. När de var som mäktigast var den nu nittioårige McCarrick ett lejon bland de mer liberala delarna av kyrkan, medan den starkt konservative och sjuttionioårige Pell inte har mycket till övers för den typen av kulturellt tillåtande katolicism som han tyckte att McCarrick representerade.

Men nu kommer dessa två män, som antagligen var lockade att se sina konkurrerande katolska spår som ett val om antingen/eller, att för evigt vara sammanlänkade i en sanning om både/och i kopplingen till övergreppsskandalerna: Ta varje anklagelse på allvar, men ta också försvaret på allvar – det är vad vi kan lära oss av den osannolika Sagan om de två kardinalerna.

John L. Allen Jr. , chefredaktör Crux