Välvilja är bra men tydlighet är bättre

Bengt Malmgren tar i sin debattartikel (Km nr 9/2020) påvens utspel om partnerskapslagstiftning som avstamp för kritik av sekulära mediers övertolkningar och förhoppningar om mer ärliga samtal samt mindre av vi och de-tänkande. Bra! Men varför behövs detta självklara alls sägas? Och ännu konstigare: varför behövs ett bemötande?

Om Bengt Malmgren (och även påven) har motståndare beror det inte på vad de säger utan på det debattklimat de verkar i. Frågan väcks alltid om ett debattinlägg ska uppfattas som eftergifter för sekulära värderingar eller försvar av kyrkans lära. Vi och de-kontexten finns alltså redan, och varje debattinlägg blir en balansgång mellan ytterpunkterna på vi och de-skalan. Och den heta frågan blir glödhet därför att samma skala finns också inom kyrkan.

Just nu kritiseras inte vår kyrka för avlatsbrev och annat gammalt groll utan för ett enda frågekomplex, av vissa kallat ”underlivsfrågorna”: kvinnliga präster, aborter, hbtq-frågor, prästcelibat, pedofilskandaler … Allt handlar om kön och sex. Andra frågor finns knappast alls i mediernas värld. Svensk debatt är som alltid endimensionell.

Varje yttrande (även detta) kommer alltså att tolkas som försvar eller angrepp på kyrkans lära i relation till de tungviktiga ”underlivsfrågorna”. Sekulära media vill förstås att vi alla omvänder oss till rfsu-ståndpunkter. En majoritet inom kyrkan vill värna om uppenbarelsens tradition.

Tursamt nog finns ett förhandlingsutrymme som Malmgren (och påven) vill utnyttja, ett mittfält på vi och de-skalan.

Fakta i målet när det gäller homosexuella par är:

1. att sådana par finns och alltid kommer att finnas, och att det därför är rimligt att göra deras liv lättare att leva,

2. att kyrkan alltid gjort en skillnad mellan sexuell läggning (som man inte kan göra så mycket åt) och sexuella handlingar (som är mer viljestyrda),

3. att kyrkans regler är lika för alla: om ogifta Adam hoppar i säng med Ada är det lika mycket sex utanför äktenskapet som om Adam och Adolf gör det, och

4. begreppet synd är obegripligt nonsens för sekulariserade människor.

Påvens utspel ligger alltså inom ramen för det tillåtna, punkt 1. Varför är det ändå kontroversiellt? Och varför kommer också Malmgrens debattinlägg att reta en och annan? Jo, det finns tre skäl:

1. Punkt 2 och 3 ovan aktualiseras sällan, och det skapar osäkerhet.

2. Konflikten mellan tidsanda och tradition respektive vi och de utgör tolkningsramen antingen vi vill det eller inte, och därför får varje uttalande en tolkning (riktig eller missuppfattad).

3. Till och med den som vill främja det goda samtalet kan driva polarisering. Malmgren gör det genom att ställa modernister (katolska motsvarigheten till protestanternas liberalteologer) mot traditionalister. Han dömer ut båda, men var står han själv?

Många glömmer att det finns ett facit. Vår kyrka skiljer mellan oföränderlig dogm och glidande praxis. När Malmgren talar om en ”välkomnande syn på människor med annan sexuell läggning” är han kanske ute i ett ädelt syfte. Han uttrycker sig så charmigt att man självfallet håller med honom. Tydligheten är det sämre med.

Det finns faktiskt två frågor:

1. Vilka människor? Handlar det om sekulariserade som struntar i vad vi tycker eller om kristna som söker vägledning i svåra livsval?

2. Hur välkomnande? Att välkomna människor (komplett med fel och brister) är kristligt beteende, men innebär välkomnande också en acceptans för sekulära värderingar, det vill säga att homosexuella handlingar är okej? Diskuterar vi praxis eller ifrågasätter vi dogmerna? Många inom kyrkan är oroliga och övertolkar, andra är otåliga och vill runda dogmerna.

Det enda som hjälper är tydlighet: pratar vi praxis eller dogm, pratar vi sekulära homosexuella eller kristna, pratar vi homosexualitet eller utlevd homosexualitet?

Min egen position (ett viktigt klargörande): För det första är det kontraproduktivt att sälja in katolsk moraluppfattning i majoritetssamhället, men viktigt att vi i den kristna minoriteten stöttar varandra i vad som är dogmatiskt rätt och fel och absolut inte bidrar till osäkerhet eller sår tvivel på att kyrkans oföränderliga sakrament och dogmer gäller.

För det andra ska vi inte döma. Men vi får heller inte uttrycka – eller ens antyda – att allt vad människor i vår omgivning – inte minst vi själva – gör (sexuella snedsteg, fiffel, förtal et cetera) är rätt. Och vi ska undvika att föra debatten på ett sådant sätt att det uppstår oklarhet i det viktigaste: Vad är evigt rätt och vad är evigt fel?

Lars Melin