Vad hände egentligen i Belarus? Vatikanen kan behöva förklara sig

Nyligen presenterade min redaktörskollega på Crux, Charles Collins, ett för honom typiskt briljant tanke­experiment i Crux återkommande radioprogram på den kristna kanalen Sirius XM 129. Och det är en tankelek som sätter några aktuella händelser i skarpt fokus.

Collins tankeexperiment löd så här:

Vi vet redan att ärkebiskop Wilton Gregory av Washington D.C. i somras irriterade dåvarande president Donald Trump genom att offentligt kritisera hans besök vid ett katolskt kulturcentrum, dagen efter att man använt tårgas för att skingra demonstranter framför Vita huset, så att Trump kunde promenera till en kyrka i närheten och låta sig fotograferas. Det var i samband med demonstrationerna efter dråpet på George Floyd. Föreställ er att när Gregory sedan lämnade landet ett par månader senare, för att bege sig till Rom för sin kardinalsutnämning, skulle Trump ha vägrat honom inresetillstånd i landet igen, så att han skulle bli tvungen att vistas i exil ett tag. Föreställ er sedan att det kungörs att Gregory har fått tillåtelse att återvända, vilket han gör, och ett par dagar senare följer en ny kungörelse om att påven har godkänt Gregorys ansökan om att få träda tillbaka på grund av ålder. (Kardinal Gregory är egentligen bara sjuttiotre, men vi tänker oss nu att han är sjuttiofem, den ålder då biskopar måste lämna in sin avskedsansökan till påven).

Absolut ingen skulle köpa att detta rörde sig om en vanlig uppsägning. Den uppenbara slutsatsen skulle vara att Vatikanen hade ingått ett avtal med Trump: låt den irriterande ärkebiskopen komma tillbaka, så ska vi säkerställa att han inte stör dig längre. Det skulle naturligtvis leda till en storm av protester.

Poängen med Collins tankeexperiment är att medan scenariot med ärkebiskop Gregory är rena fantasier, så har mer eller mindre exakt samma sak skett i verkligheten i Belarus. Den enda anledningen till att det inte ger upphov till någon storm av protester är att det rör sig om Minsk och inte Washington D.C.

I somras gjorde ärkebiskop Tadevuš Kandrusievič sig ovän med president Aleksandr Lukashenkos regim i Belarus, när han högt och tydligt yttrade det som var uppenbart för alla, att det fanns anledning att vara skeptisk till Lukashenkos omval i augusti. Officiellt vann ­Lukashenko med åttio procent av rösterna, men de flesta internationella valobservatörer, däribland eu:s, kom fram till att valet varken var fritt eller rättvist och vägrade erkänna valresultatet.

Kandrusievič hade sagt i en tv-intervju att ”det finns anledning att tro att valet inte var ärligt”, och han bad också offentligt utanför ett fängelse, där demonstranter som hade protesterat mot valresultatet hölls inspärrade. Han lät även publicera ett uttalande där det bland annat stod: Vårt land genomgår en svår tid, som olyckligtvis redan har blivit märkt av att blod har spillts och av att tusentals medborgare har blivit arresterade och misshandlade brutalt, endast för att de vill veta sanningen om presidentvalet den 9 augusti.

Så när Kandrusievič lämnade Belarus i september för att delta i det årliga firandet av Madonnan i Częstochowa i Polen, och för att närvara vid en släktings första kommunionsfirande, vägrade Lukashenko att ge honom tillstånd att återvända till landet. Som en följd av detta var han tvungen att tillbringa hösten i exil. I en intervju med Crux i oktober sade Vatikanens toppdiplomat, den brittiske ärkebiskopen Paul Gallagher, att han tvivlade på att Belarus skulle ändra sitt beslut.

Men kort före jul kom nyheten att Kandrusievič hade fått tillåtelse att återvända till Minsk efter att påve Franciskus personligen hade vädjat till Lukashenko. Han ledde kyrkan i Belarus genom julveckorna och använde tillfället att flera gånger känslosamt uppmana till enhet, försoning och förlåtelse.

Men i början av januari föll bomben: Vatikanen kungjorde, utan fanfarer, att påven hade godkänt Kandrusievičs avskedsansökan, och citerade den kanoniska lagen som stipulerar att stifts- och ärkestiftsbiskopar måste lämna in sin avskedsansökan när de fyller sjuttiofem. Ingen tycker att åldersskälet är övertygande i detta fall. Kandrusievičs företrädare, kardinal Kazimierz Świątek, satt kvar tills han nådde den aktningsvärda åldern av nittiosex år. Biskopar i Östeuropa, där den katolska befolkningen är liten och antalet präster ännu mindre, brukar ofta fortsätta långt efter den vanliga pensionsåldern för att man inte ska behöva ta en aktiv präst bort från tjänstgöring på fältet.

Den mest uppenbara slutsatsen är att ­Vatikanen faktiskt har gjort en ”pakt med djävulen”: Om ni tillåter Kandrusievič att återvända, avslutar vi hans jobb så att han inte längre har någon officiell plattform att kritisera er ifrån.

Det är möjligt att det fanns andra orsaker – kanske har Kandrusievič hälsa blivit sämre, kanske ville han träda tillbaka och kanske har det faktiskt inte gjorts någon överenskommelse med Lukashenko. Men eftersom det verkar så uppenbart att en överenskommelse har gjorts är det troligt att Vatikanen kommer att utsättas för påtryckningar om att förklara vad som hände. Annars ser det ut som om de belönat en diktator för att han i princip bara följt internationell rätt och basal mänsklig anständighet.

Förvisso är uppmärksamheten i USA just nu riktad mot den nya presidenten. Resten av världen riktar inte heller särskilt mycket uppmärksamhet mot Belarus, delvis på grund av coronapandemin. Men hur som helst kommer någon förr eller senare att knyta ihop det som hänt och se mönstret, och på allvar undra vad det är som händer.

John L. Allen Jr. , chefredaktör Crux

Fotnot: Tadevuš Kandrusievič var ärkebiskop av Minsk-Mohilev 2007–2021. Han föddes i dåvarande Sovjetunionen av polska föräldrar och vigdes till biskop fyrtiotre år gammal, efter att ha varit präst i endast åtta år. Han var den första apostoliska administratorn för den europeiska delen av Ryssland 1991–2002, och sedan ärkebiskop av Moskva 2002-2007. Som biskop var han en drivande kraft för etableringen av den katolska kyrkan i både Ryssland och Belarus.