Varför dessa “-ismer”?

I Katolskt magasin nr 1/2021 fanns en text av fader Lars Messerschmidt om det andra Vatikankonciliets liturgireform. En intressant text, då den gav inblickar i de föreställningar och attityder som styrde åtminstone en av dem som var med och genomförde de liturgiska förändringarna decennierna efter konciliet. Men texten väcker också en del frågor.

Lars Messerschmidt skriver om den romerska riten så som den firades före konciliet att ”under mina första fem till tio år som präst fanns bara denna mässa. Min uppfattning är att denna rit förvandlats till ritualism och formalism”. Det där är märkligt. Visst kännetecknas den romerska mässan i vad som nu kallas den extraordinarie formen av tydlighet i ritualer och form. Det är ju en av dess stora tillgångar. Form följer innehåll. Men var kom de där ”-ism” ifrån?

Sanningen är ju den, att där Lars Messerschidt såg ritualism och formalism, såg hundratals miljoner andra praktiserande katoliker över snart sagt hela världen i stället värdighet, tidlöshet, skönhet och koherens. En försmak av den himmelska liturgin. Eller, som St Alfons av Liguori skrev “Nådens själva källa”. Man var närvarande vid det närvarandegjorda offret på Golgota. Det förefaller ha funnits, precis som det nu finns, en stark medvetenhet om att mässoffrets främsta aktör är Kristus själv, närvarande i församlingen, i Ordet, på ett särskilt sätt i prästen som agerar in persona Christi capitis och absolut och substantiellt under de sakramentala gestalterna.

Lars Messerschmidt har naturligtvis rätt till sin upplevelse, som det heter nu för tiden. Men hur kommer det sig att han och likasinnade såg blott ritualism och formalism där till exempel Jacques och Raissa Maritain, Maria Montessori, Dorothy Day eller Graham Greene såg något helt annat ? Han besvarar kanske själv frågan i sin text:

”Jag hade den stora glädjen att studera till präst i Paris, där vi fick en fantastisk utbildning i liturgi, både teologiskt och praktiskt. Det förde med sig att jag förhöll mig väldigt kritisk till det jag såg. Det fanns verkligen ett behov av att reformera liturgin.”

Men infinner sig inte frågan: Hans utbildning kanske inte var så fantastisk ? En utbildning som inte förmådde väcka insikt om och kärlek till vad som då var den romerska mässans ordinarie form och ritualer, utan blott gör studenten väldigt kritisk, är inte det en utbildning som framstår som gravt bristfällig, för att inte säga direkt skum? Är det kyrkans herdar som avgör om och när ett reformbehov finns – eller universitetsprofessorer och de unga studenter de lyckas indoktrinera ?

Efter att Lars Messerschmidt genomgått sin utbildning hände det sig att Kyrkan i ett ekumeniskt koncilium beslutade om en reform av liturgin. Men hur mycket av det som sedan hände i praktiken är i själva verket en följd av, inte de faktiska konciliebesluten, utan av vissa fixa idéer som många av dem som kom att genomföra förändringar ute i församlingarna insupit? Ofta redan före, ibland under, reformen. Idéer som kom att styra hur de tolkade vad den innebar och vart den syftade? Idéer som innebar att de såg sina kristna bröder och systrar, som älskade mässan såsom den firades före konciliet, som ritualister och formalister. Ett omdöme de generöst också utsträckte till dem som föreslog att kyrkans liturgiska normer skulle följas även när mässan firades enligt nya versionen av Missale Romanum. Det vet jag av egen erfarenhet.

Vid det här laget vet de flesta att konciliet inte beslutade attt skrota latinet i mässan – tvärtom – eller att marginalisera den gregorianska sången och den klassiska polyfonin. Konciliet förbjöd inte Canon Romanus eller att den eukaristiska bönen läses ad orientem enligt urgammal kristen sed. Konciliet beslutade inte att tabernakel skulle flyttas åt sidan, att altaren skulle sågas sönder, att nya kyrkor inte skulle ha ett distinkt kor, att helgonstatyer skulle kastas ut och målningar kalkas över, att knäfallsbänkar skulle eldas upp, att mässans proprium skulle ersättas av allsköns sånger, att siden skulle bytas mot polyester och guld mot keramik. Och så vidare. Man uppskattade inte det vi fått av dem som gått före oss. Man ställde inte ens frågan om något var bra eller dåligt, utan om det var gammalt eller modernt. Och var det gammalt så åkte det ut. Så är det på många håll fortfarande.

Allt detta hände och händer därför att en del beslutsfattare i Kyrkan ville det, på grund av sin ”utbildning”, sin pietetslöshet, sin likgiltighet inför det lidande de åstadkom, en känsla av, eller vilja, att vara på ”historiens sida”, en längtan att vara ”moderna” och av okända skäl som kanske bäst hanteras i forum internum. Och det hände därför att andra ansvariga inte satte stopp för galenskaperna.

Den Heliga Mässans former och ritualer, såsom beskrivna i liturgiska lagar och rubriker, är viktiga. De var viktiga då, och är viktiga nu. Det vet de flesta av lekfolket, för det är genom att de följs som vi vet att vi deltager i Kyrkans autentiska liturgi och inte i ett deformerat spektakel.

Lars Messerschmidt och alla andra präster har ett särskilt ansvar för att de följs. Det är därför särskilt tråkigt när man hör dem prata om formalism och ritualism. Ordet går till den helige påven Johannes Paulus II:

”Tyvärr måste man beklaga att det framför allt sedan tiden för den efterkonciliära liturgireformen till följd av en felaktigt förstådd innebörd av kreativitet och anpassning inte har saknats missbruk som har förorsakat lidanden för många. Särskilt i några regioner har en viss reaktion mot ”formalism” förlett somliga att betrakta de ur Kyrkans stora liturgiska tradition och av hennes läroämbete valda ”formerna” som icke förpliktigande och att införa icke auktoriserade och ofta helt opassande nymodigheter. Jag känner därför plikten att uttala en enträgen maning att med stor trohet följa de liturgiska normerna vid firandet av Eukaristin. Dessa är ett konkret uttryck för Eukaristins autentiska ecklesiala karaktär; detta är deras djupaste mening. Liturgin är aldrig någons privata egendom, vare sig celebrantens eller den församlings i vilken de heliga mysterierna firas.” (Ecclesia de Eucharistia, nr 52)

Det är åtminstone mitt intryck att detta sista är en verkligt levande insikt hos många av dem som idag föredrar när det heliga mässoffret frambärs i den romerska ritens extraordinarie form. Vår helige fader Franciscus har sagt att liturgireformen är irreversibel. Det är den naturligtvis, precis som alla andra historiska faktum. Som långfredagen. Men sedan följde påskdagen. Tvärtemot konventionell visdom så upprepar historien sig aldrig. Men historien är inte slut.

Lars Eklund

%d bloggare gillar detta: