Kyrkor – samlingsplatser för perifera aktiviteter?
Sex och en halv av landets drygt tio miljoner invånare är medlemmar i en kyrka eller ett kristet samfund. Om man tillfogar den uppskattningsvis halva miljonen muslimer, samt dem som tillhör andra trossamfund, hamnar man på över sju miljoner. En halv miljon av dessa besöker varje vecka en gudstjänst. Det torde vara långt fler än de som, i vanliga fall, regelbundet går på museum, konsert, teater eller besöker en nöjespark. Och de som tillhör ett trossamfund är mer än dubbelt så många som antalet medlemmar i idrottsrörelsen, som har drygt tre miljoner medlemmar.
Att praktisera sin tro under gemensamma former kan alltså knappast anses vara ett okänt fenomen. Ändå verkar de flesta företrädare för regering och myndigheter ha en sorts inre motstånd mot att använda ord som ”kyrkor” eller ”gudstjänst” under de många presskonferenser om pandemin som passerat revy under året som gått.
Fler än undertecknad har reagerat. Tidningen Dagen (19/2 2021) gick nyligen igenom de pressmeddelanden som kulturdepartementet, som ansvarar för regeringens trossamfundsfrågor, skickat ut sedan pandemin började. Resultatet var slående: Kulturdepartementet nämner bland annat teaterföreställningar, konserter, loppmarknader, kultur- och idrottsarrangemang, demonstrationer, mässor, nöjesparker, kulturskola, ”öppen fritidsverksamhet och aktiviteter inom föreningslivet”, frisörsalonger, gym, sport- och badanläggningar, ”restauranger och andra serveringsställen”, djurparker, temaparker, museer, konsthallar, parker samt badplatser i sina pressmeddelanden. […] Med undantag för den 29 september, då kulturminister Amanda Lind uttryckte tacksamhet över den ”ansvarskänsla, konstruktivitet och framåtanda som kulturlivet, idrottssverige, trossamfunden och många andra visat”, lyser helt enkelt kyrkorna med sin frånvaro.
Är man blind för verkligheten? Enligt en rapport från Myndigheten för stöd till trossamfund från 2020 har mässor, gudstjänster och andra religiösa sammankomster fortfarande en stor betydelse i många troendes liv. Sedan 1988 har andelen av befolkningen som uppger att de minst en gång i veckan besöker en gudstjänst eller ett religiöst möte legat stabil. En central del av livet för en ansenlig del av befolkningen. Men helt obemärkt i den offentliga kommunikationen.
Det som sker i kyrkorna, om man går efter regeringens budskap, verkar ses som perifera aktiviteter som inte behöver benämnas, men som fått uthärda hårda restriktioner. Och responsen? Biskop Anders Arborelius var länge den ende kyrko- och samfundsledare som offentligt hade ifrågasatt de stränga restriktionerna (Dagen 14/12 2020). Men nyligen valde ledningen för Sveriges kristna råd att helt vända om och uppmana regeringen att se över de uppenbara inkonsekvenser som finns i regleringarna. När detta skrivs gäller fortfarande att åtta personer får samlas till gudstjänst i Uppsala domkyrka, medan tvåhundrasjuttiotre människor får handla i en butik av samma storlek. Än mer absurt är det faktum att kyrkliga begravningar räknas som allmänna sammankomster, med maximalt tjugo närvarande. Samtidigt anses borgerliga begravningar vara av privat karaktär och har därför inga särskilda begränsningar. Detta har fått antalet borgerliga begravningar att på vissa ställen fördubblas under pandemin.
Det är välkommet att fler kyrko- och samfundsledare äntligen tar bladet från munnen. Och det är inte en dag för tidigt.
Helena D’Arcy
