Påvens resa till Irak: ett frö i den interreligiösa dialogen
Trots pandemi och risken för attentat vill påve Franciskus resa till Irak den 5–8 mars. Om jag så blir tvungen att ta ett vanligt reguljärflyg, har han meddelat. I flera år har han talat om att göra denna resa, vilket till viss del bottnar i önskan att stärka den lidande kristna kommuniteten vars öde till viss del är bortglömt i väst, prövad av förföljelse och diskriminering i samhällslivet, vilket har lett till att stora mängder kristna emigrerar. Det är viktigt att de ser påven i sitt land, sa han i en intervju före resan.
Men det är inte enda anledningen. Det andra motivet hittar man i Ett dokument om mänskligt broderskap för fred i världen och samlevnad, som han undertecknade i Abu Dhabi den 4 februari för två år sedan, tillsammans med storimamen av Al-Azhar, Al-Tayyeb. Lördagen den 6 mars ska gå i den interreligiösa dialogens tecken. Påven planerar då att bege sig till Nassirya, för ett interreligiöst möte på Ur-slätten, efter att ha inlett dagen i Najaf och ett möte med storayatolla Ali al-Husseini as-Sistani, den högsta andliga auktoriteten för shiiterna i Irak. Påvens önskan är att presentera dokumentet även för storayatollan, i hopp om att syskonskapet och dialogen, som Franciskus ser som svaret på mänsklighetens krig och splittringar, även ska förena de två grenarna inom islam, som historiskt präglas av fiendskap.
Idag utgör shiiterna femton procent av den muslimska världen, cirka hundraåttio miljoner. De är utspridda i ett hundratal länder, och i stort sett hela Irans befolkning och majoriteten av Iraks är shiiter. Två av shiiternas viktigaste centra, Najaf och Karbala, ligger båda i Irak.
Ali al-Husseini as-Sistani föddes för nittio år sedan i Iran. Han stödjer samma vision som sin lärare Khoei och föregångarna de senaste två århundradena: en ”fridfullare” islam, som undervisar i teologi, lag och moral, och kräver att principerna för islam respekteras i det offentliga livet, men inte gör anspråk på den politiska makten eller kontrollen av den. Denna inställning har alltid varit den rådande i Najaf. Iranske Ayatolla Khomeini, som bodde i staden mellan 1965 och 1978, hade den motsatta uppfattningen men var ett undantag.
Idag lever storayatollan ett tillbakadraget liv men på hans uppmaning hälsade imamen, i ett tal den 29:e januari, påven välkommen å de shiitiska irakiernas vägnar.
Att så försoningens frö mellan shiiter och sunniter, och med de kristna, är ett mödosamt och känsligt arbete. Alla bönder känner till fröets svåra utmaningar. Om det landar för ytligt bär det inte frukt, utan bränns i solens heta smicker. Men det riskerar även att dränkas i aggressiva regn, att dödas i rädslans djupa hål, eller frysas i likgiltighetens kyla.
Många minns fortfarande det Benedikt XVI sa 2006 i sitt tal i Regensburg som en aggressiv störtskur över dialogen mellan kristna och muslimer. Faktum är att det inte stämmer. Ur hans ord grodde skottet som resulterade i besöket i den blå moskén i Istanbul två månader senare och ett brev undertecknat av hundratrettioåtta lärda muslimer 2007, vilket inte bara bidrog till dialogen mellan muslimer och kristna utan även den muslimer emellan.
Benedikt hade vågat säga det ingen påve tidigare hade sagt – att muslimerna hade samma brådskande utmaning framför sig som kristendomen hade mött under upplysningstiden, efter blodiga religionskrig mellan protestanter och katoliker. Nämligen att samtidigt motverka den positivistiska tankediktaturen som utesluter Gud från samhällslivet, och välkomna upplysningens verkliga erövringar: mänskliga rättigheter och framför allt religionsfrihet.
Påve Franciskus talar inte på samma sätt om relationen mellan tro och förnuft som sin föregångare, men han missar inte något tillfälle, i encyklikor, budskap och resor, att påminna om det brådskande behovet av att mänskligheten förhåller sig till varandra som syskon, och att tro och våld är oförenliga.
Bondens vishet om fröets liv är att, när man har gjort det man kan, överlämna det till Gud.
Charlotta Smeds, Vatican News
