Jungfru Marie bebådelsedag – våren som hela skapelsen väntade på
Kärt barn har många namn: Jungfru Marie bebådelsedag, Herrens bebådelse, vårfrudagen, frue dag – och till och med våffeldagen. Vad ligger egentligen bakom denna vårliga högtid som fortfarande i dag har ett visst fäste i det svenska samhället?
Ända till 1953 var Jungfru Marie bebådelsedag helgdag i Sverige och firades alltid den 25 mars. Inom den katolska kyrkan är det fortfarande det datumet som gäller, men eftersom denna tid på året också sammanfaller med fastan och påsken finns en del specialregler. När datumet infaller på en söndag firas högtiden på måndagen den 26 mars, och när datumet infaller i stilla veckan skjuts firandet till måndagen en vecka efter annandag påsk. Inom de ortodoxa kyrkorna däremot, inklusive de orientaliska katolska kyrkorna, firas bebådelsedagen alltid den 25 mars. Även om det skulle krocka med påskdagen! Vid sådana ovanliga fall, kallat kyriopascha, firas bägge högtiderna i samma liturgi. När den 25 mars upphörde att vara helgdag i Sverige valde Svenska kyrkan att istället förlägga den till den söndag som infaller 22–28 mars – såvida detta inte är palmsöndagen, för då firas istället bebådelsedagen på femte söndagen i fastan.
Bebådelsen och juldagen
Dagen har firats inom kristenheten sedan någon gång på 300-talet, då man också började uppmärksamma Jesu födelse med en egen högtid. Vilken av de bägge dagarna – naturligt sammanbundna med nio månaders mellanrum – som egentligen kom att bestämma den andras firningstid finns det olika teorier om. En populär version är att det romerska firandet av Sol invictus, den oövervinnerliga solen, vid vintersolståndet den 25 december i den romerska kalendern, gjordes om av kyrkan till en högtid för Jesu födelse. En annan teori, som anses vara väl underbyggd, säger emellertid att det i själv verket var bebådelsen som först firades den 25 mars, ett datum som i kyrkan motsvarade den 14 Nissan i den judiska kalendern, dagen för offrandet av påskalammet. På denna dag uppmärksammade den tidiga kyrkan alla stora händelser under Jesu liv, men framför allt hans lidande och död. År 165 bestämde dock påve Soter att firandet av påskdagen skulle flyttas till en söndag, vilket också fick till följd att långfredagen skapades, medan firandet av bebådelsen blev kvar på den 25 mars.
När Gud blev en av oss
Firandet av bebådelsen må ha en något oklar tillkomsthistoria men dess betydelse kan dock inte ifrågasättas. Tillsammans med de andra stora högtiderna under kyrkoåret – påsken, juldagen, epifania (trettondagen) och pingst – är Jungfru Marie bebådelsedag en av de absolut viktigaste för kyrkan. Utan denna händelse vore ingen av de andra möjliga. Den unga Marias ja till Guds plan för henne var startskottet för den största berättelsen i världshistorien – den om hur Guds Son, Ordet, genom vilket allt som finns till blev till (Joh 1:3), tog mänsklig gestalt. Eller som aposteln Paulus uttrycker det: Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors (Fil 2:6–8).
”En av oss” är, kan man säga, den springande punkten i berättelsen om inkarnationen, Guds människoblivande. Bekännelsen att Gud har blivit en verklig fysisk människa är unik för den kristna tron, och kyrkan har tvingats försvara detta från första dagen i dess historia. I alla möjliga alternativa läror har teologer velat skilja Jesu mänskliga och gudomliga natur från varandra, och gång på gång har kyrkan fastslagit genom olika formuleringar, att Jesus från Nasaret, född av Maria, verkligen är Guds son som blev människa, vår broder – utan att han därför upphör att vara Gud, vår Herre (Katolska kyrkans katekes, § 469).
Jungfrufödseln ifrågasatt
Kanske erinrar sig någon att även andra religioner har talat om gudar som vandrat bland människor, till exempel inom både den grekiska och den egyptiska mytologin liksom i asatron. En stor skillnad är att dessa berättelser nästan alltid utspelar sig i en mytisk förhistoria, medan den kristna berättelsen tar sin början i historiska tidsangivelser (då Herodes var kung i Judeen och Augustus romersk kejsare) och på faktiska geografiska platser (Nasaret i Galileen), som var högst relevanta när de sattes på pränt bara några decennier efter att allt utspelade sig.
Jesu jungfrufödsel har i alla tider väckt både misstro och hån. Det fanns inget i de samtida mytologiska berättelserna som talade om något liknande och för det filosofiska tänkandet var det då som nu en omöjlighet att en mans säd inte skulle vara inblandad i en människas tillblivelse. Trots det har kyrkan redan i de allra första formuleringarna av den kristna tron haft med denna punkt i sin trosbekännelse och oförtrutet försvarat den mot omvärldens invändningar. Varför har det varit så viktigt? Kyrkan har ända från början lyft fram två avgörande anledningar till att hålla fast vid Marias berättelse om vad som hände den där gången ängeln Gabriel visade sig för henne i Nasaret (Luk 1:26–38).
Profetians uppfyllelse
För det första anknyter det till den profetia som Jesaja förmedlade om en kommande Messias som ska rädda Guds folk: Då skall Herren själv ge er ett tecken: Den unga kvinnan [alternativ översättning: jungfrun] är havande och skall föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanu El, ”Gud med oss” (Jes 7:14). Även om Jesaja i sammanhanget även talar om sin egen son som skulle bli ett profetiskt tecken, är det uppenbart att han lite senare i texten avser en framtida gudomlig räddare. Aldrig tidigare hade en vanlig människa tillskrivits sådana epitet : Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste. Väldet skall bli stort, fredens välsignelser utan gräns för Davids tron och hans rike. Det skall befästas och hållas vid makt med rätt och rättfärdighet nu och för evigt. Herren Sebaots lidelse skall göra detta (Jes 9:6–7). Det var alltså en profetia som både gällde det aktuella läget på Jesajas tid och en framtida händelse som skulle få kosmiska dimensioner. Kyrkan har i alla tider hävdat att denna profetia gick i uppfyllelse när Maria blev havande genom helig Ande (Matt 1:20). Hennes son är den utlovade Messias som skall frälsa sitt folk från deras synder (Matt 1:21).
Den nya skapelsen
För det andra innebär jungfrufödseln att Gud inleder något fullkomligt nytt i skapelsens historia. I vanliga fall, när både en man och en kvinna är involverad i att en ny människa blir till, är det naturligtvis Gud som också då ingriper och skapar det nya livet, hävdar kyrkan. Men med Maria valde Gud att ingripa på ett unikt sätt och gå förbi den långa kedja av genetiskt arv som sträcker sig tillbaka till tidens begynnelse och som vi alla bär inom oss genom att det förs vidare från generation till generation. Ett arv vars konsekvens Bibeln beskriver i berättelsen om Adam och Eva, som valde att blunda för Guds vilja och sätta sig själva i främsta rummet. Ett arv som sedan dess har präglat människans historia. Jesus är den nye Adam (jämför 1 Kor 15:45), början på något nytt, som inte är bundet av de mänskliga förutsättningar som gäller oss alla från födseln.
C. S. Lewis beskriver det så här:
Den gången skapade [Gud] inte bara en människa utan Människan som skulle vara han själv; han nyskapade människan; han påbörjade, vid denna gudomliga och mänskliga tidpunkt, den Nya Skapelsen av alla ting. Hela universum, besudlat och slitet, darrade inför denna direkta injicering av fundamentalt liv – direkt, obesmittat, utan att vara dränerat av naturens överbelamrade historia (Miracles, 1947).
I sin roman Kristin Lavransdotter låter Sigrid Undset prästen Gunnulf Nikolausson reflektera över syftet med inkarnationen i en vacker och poetiskt laddad mening:
Gud som steg ner till jorden, blev en jungfrus son och broder med människosläktet, som härjade helvetet och stormade med sitt byte av förlösta själar mot det bländande ljushav som världen har utgått från och som uppehåller världen.
Barnet som blir till i Marias sköte är ingen annan än Hjälten som i den stunden har landstigit på den av fienden ockuperade skapelsens mark för att rädda både mänskligheten och resten av skapelsen tillbaka till Gud, vilket beseglas på påskdagen och fullbordas vid Kristi återkomst på den yttersta dagen:
Vi förlossas; ormen krossas, avgrundens och dödens makt nu är bunden. Från den stunden allt är Sonen underlagt. Nu är helat vad vi felat och Guds nåd i ljuset bragt. (Cecilia 311, SvPs 147)
Theotokos – Gudaföderskan
Jungfrufödseln innebär alltså, säger kyrkan, att Jesus endast har Gud som far. Han är som Gud naturlig Son till sin Fader och som människa naturlig son till sin moder (Katolska kyrkans katekes, § 503). Därför bekänner kyrkan att Jesus är Guds Son, den andre personen i treenigheten, och följaktligen har kyrkan gett Maria det omtumlande tillnamnet Guds moder, Dei genetrix, och Gudaföderska, Theotokos.
När Kristus beskrivs som den nye Adam, beskrivs också Maria som den nya Eva. Hon är den första människan att få dra nytta av den seger hennes son vann, säger kyrkan, och hon förebådar hur det kommer att vara i den nya skapelsen, Guds rike, när människans olydnad mot Guds vilja är ersatt med Jesu lydnad (Katolska kyrkans katekes, § 411). Då kommer kärleken vara drivkraften i allas hjärtan, när Kristus, som är Kärleken, blir allt i alla (Kol 3:11).
Vad har då våffeldagen med Jungfru Marie bebådelsedag att göra? Det är, säger kulturantropologerna, inget annat än en språklig ombildning av vårfrudagen. Huruvida ”vår Fru”, Maria, brukade grädda något hemma i Nasaret som liknade våra våfflor låter vi vara osagt. Men nog är det ett festligt sätt att fira en av kyrkoårets absolut största dagar – oavsett vilket datum det sker.
Mattias Lindström
