Hyckleri finns på bägge sidor av linjen
Med anledning av Roland Poirier Martinssons artikel (Km nr 1/2021) om det amerikanska presidentvalet i USA vill jag göra några reflektioner.
Jag är ingen vän av Donald Trump. Men demokratin är inte hotad bara för att man inte gillar den ena presidentkandidatens karaktär och politik. Även i vårt land kan vi se att många som inte är ”mainstream” ofta avfärdas som odemokratiska och ett hot mot den ”liberala” demokratin. Det kan till exempel gälla abortmotståndare. Jag delar på det stora hela analysen gällande den förre presidentens personlighet och att Trump skulle kunna skifta åsikt i vilken fråga som helst som skulle gynna honom, även abortfrågan.
Men den nya presidenten Joe Biden är enligt mig en minst lika stor hycklare när han som, enligt egen utsaga, aktiv katolik aktivt befrämjar aborter, inte bara i sitt eget land utan även i andra länder. För varje katolik som tar sin tro på allvar måste detta framstå som ett hyckleri med en djup andlig dimension.
När Martinsson beskriver Joe Bidens ändrade hållning i abortfrågan skriver han så här: Biden förklarar sin omvändning med att han inte vill tvinga på andra människor sina egna, personliga övertygelser. Det är generellt sett inte en omöjlig distinktion, tvärtom. Förmodligen finns det en och annan i riksdagen som är vegan, men knappast någon som försöker driva igenom en lag som bestraffar människor som äter godis innehållande gelatin.
Ett motsvarande resonemang skulle kunna se ut så här: Jag är personligen emot slaveri men jag vill inte förbjuda det för jag vill inte tvinga på någon annan min övertygelse.
Abortfrågan rör inte åsikter utan den grundläggande rätten till liv. Det är därför en helt omöjlig distinktion. Och för en katolik inte tillåten, till vilket jag strax återkommer.
Slaveri bryter mot rätten till liv. Abort bryter än mer flagrant mot rätten till liv. Ska vi ta in demokratibegreppet någonstans så är sambandet det här: Samma syn som är grundläggande för demokratin, nämligen alla människors lika värde, är faktiskt den som, när den omfamnas fullt ut, omöjliggör abort.
Drygt femtio procent av USA:s katoliker röstade på Donald Trump. Man kan anta att många gjorde det med stor tvekan, men att just abortfrågan var det som avgjorde deras val.
USA:s nyvalde president, Joe Biden, genomdriver nu en förändring av den amerikanska abortpolitiken. Många kommer nog att höja på ögonbrynen när de får klart för sig att den nya amerikanska administrationens abortpolitik, som innebär en återupptagen amerikansk skattefinansiering av aborter i tredje världen och en strävan att i lagstiftning kodifiera en ”rätt” till obegränsad abort upp till nionde månaden, stöds och främjas av landets två ledande politiker som båda dessutom råkar vara katoliker – förutom presidenten också representanthusets talman Nancy Pelosi.
Givet Bidens tro, som han öppet talar om att han praktiserar, blir det genast ett ännu större problem än annars, när den nya administrationen på detta och vissa andra områden slår in på en politik som går rakt emot vad den katolska kyrkan håller för sant, inte genom gudomlig uppenbarelse (tillgänglig bara för den som tror) utan som konsekvens av naturrätten/det naturliga förnuftet och som en katolik enligt kyrkorätten är bunden att hålla och under inga omständigheter offentligt får arbeta emot.
I USA har den katolska kyrkan också reagerat: I en lyckönskning på presidentens installationsdag, efter sedvanliga gratulationer och en förhoppning om ett gott samarbete, fördömde den amerikanska katolska biskopskonferensens ordförande, ärkebiskop José Gomez, i tydliga ordalag att presidenten har lovat att genomföra en politik som skulle främja det moraliskt onda och hota mänskligt liv och mänsklig värdighet, mest allvarligt på områdena abort, preventivmedel, samkönade äktenskap och genusfrågor. Hela ärkebiskop Gomez uttalande går att läsa på biskopskonferensens hemsida (usccb.org).
Nyligen underströk ärkebiskopen av San Francisko, Salvatore Cordelione, att Pelosi och Biden inte talar för den katolska tron utan som privatpersoner, men när de samtidigt offentligt säger sig praktisera katolsk tro bidrar de till att skandalisera andra troende som gör sitt bästa för att följa kyrkan. Ärkebiskopen uppmanade också presidenten och talmannen att genast vända om. Det handlar inte om att tvinga någon att genomföra en religiös agenda utan det handlar om att värna den ur-mänskliga agendan, den som kyrkan ser sig som en särskild, och tyvärr alltmer ensam, beskyddare av.
Det tål också att påminnas om vad vår påve Franciskus sa i ett tal till en italiensk familjeorganisation i juni 2018, då han jämförde abort i samband med fosterskador med de brott som nazisterna utförde, då tiotusentals personer med funktionsnedsättning dödades.
Frågan om abort är inte vilken fråga som helst. Den är nämligen bokstavligen en fråga om liv eller död. Och om den mest grundläggande av alla mänskliga rättigheter, som vi i övrigt av goda skäl håller som objektivt giltig, oavsett åsikter: rätten att överhuvudtaget få födas och sedan kunna praktisera de övriga rättigheterna.
För katoliker som agerar på samhällsarenan är det viktigt att påminna om vad som står i påven S:t Johannes Paulus II:s encyklika Evangelium vitae: Om det således handlar om en lag som till sin natur är orättfärdig, vilket är fallet om den tillåter abort och eutanasi, får man aldrig anpassa sig efter den, varken genom att delta i propagandakampanjer för en sådan lag eller genom att rösta för den. (§ 73).
Orden träffar direkt de politiska beslutsfattarna, men indirekt också oss som väljer mellan olika beslutsfattare.
Så här skrev vår biskop Anders i det herdabrev som lästes upp i alla våra församlingar på Livets söndag, i december 2020:
I vår egen kulturkrets är det ofta de ofödda barnen, som står längst ner på värdeskalan av dem som är skyddsvärda. En fjärdedel av dem får inte ens födas i vårt land. Den oförytterliga rätten till liv har i mångas ögon avskaffats och man talar i stället om en förment ”aborträtt”, fast ingen deklaration om mänskliga rättigheter räknar med detta. Men språkets makt är stor. Påve Franciskus återkommer gång på gång till de oföddas gudagivna rätt till liv, senast i sin encyklika Fratelli tutti: också de ofödda är våra bröder och systrar. Om vår människokärlek inte omfattar dem är den inte mycket värd.
Och det vet ju vi som katoliker, att kärleken visar sig i handling. Den fråga som ur katolsk synvinkel är grundläggande, inte som en åsikt utan som ett bindande moraliskt och läromässigt faktum blir då: Hur handlar vi bäst mot de ofödda barnen?
Ulf Samuelsson
