Varje katolsk kultur har sitt eget röda skynke

Hur kommer det sig att en viss kyrklig fråga kan skapa debattstormar i ett land men mötas med en axelryckning i ett annat? Granskar man den underliggande kulturen går det att hitta ledtrådar till varför debattämnen behandlas så olika på olika platser inom den katolska kyrkan.

Den katolska kyrkan är en vid, synnerligen mångskiftande global institution, som omfattar 1,3 miljarder troende i varje skrymsle och vrå på planeten. Det gör att den katolska erfarenheten är en ständigt pågående samverkan mellan det universella och det lokala, ett fåtal grundläggande konstanter som bryts mot och levs ut i en fantastisk myriad av olika miljöer.

En av dessa konstanter, givet att religion alltid väcker människors djupaste känslor, är att någon i den katolska kyrkan alltid är upprörd över något. Författaren Johan Sandford lät i en av sina böcker huvudpersonen förklara skillnaden mellan katoliker och pentekostala kristna på följande sätt: De karismatiska skriker om Jesus. Katoliker skriker om sin biskop. Men exakt vad som för tillfället upprör olika katoliker återspeglar ofta det som präglar deras lokala kultur. Tre stormar som har virvlat runt i kyrkan den senaste tiden belyser detta.

Tre exempel

I Italien har några katoliker protesterat mot en kungörelse från ärkebiskopen av Potenza i regionen Basilicata i södra Italien, där han meddelar att så snart renoveringsarbetet är färdigt i Heliga Trefaldighetskyrkan i staden kommer den åter öppnas som församlingens kyrka. Den har nämligen varit stängd sedan 2010, då kvarlevor efter en flicka som försvann 1993 hittades på kyrkans vind. Det väckte naturligtvis frågor, som ännu är obesvarade, om hur kroppen av ett av Italiens mest omtalade försvunna barn kunde ligga oupptäckt på ett sådant ställe i nästan tjugo år.

I Tyskland och Österrike har katolska organisationer och även ett flertal biskopar reagerat kritiskt på ett uttalande från Troskongregationen, som vidhåller det omöjliga i att erbjuda välsignelser för homosexuella partnerskap. Biskop Georg Bätzing av Limburg, tyska biskopskonferensens ordförande, beskrev innehållet i Vatikanens dokument som ”åsikter” som man kommer att ta hänsyn till men inte nödvändigtvis beakta, under de pågående synodsdiskussionerna i Tyskland.

I USA har en del katoliker gett sitt bifall medan andra har uttryckt sin vrede efter ett uttalande av ärkebiskop Joseph Naumann av Kansas City, ordförande för amerikanska biskopskonferensens pro-life-utskott. I en intervju menade han att USA:s president Joe Biden ”borde sluta definiera sig själv som trogen katolik” och avstå från att ta emot kommunion på grund av sin abortpolitik. En namninsamling för att avsätta Naumann som ordförande för pro-life-utskottet fick snabbt ihop tjugotvå tusen underskrifter.

Lagar eller ideal

Självklart är det inte bara italienare som skulle chockeras om kyrkans anställda hade varit försumliga, om inte medbrottslingar, när det handlar om att mörka mordet på ett barn. Inte heller är det enbart i tyskspråkiga områden som man i katolska kretsar debatterar Vatikanens uttalande om samkönade partnerskap. Icke desto mindre är det avslöjande att dessa reaktioner verkar vara som mest intensiva på särskilda platser.

För det mesta brukar italienare inte bli lika upprörda som anglo-saxiska och germanska kulturer över debatter om katolsk lära och doktrin, vilket reflekterar en grundläggande kulturell skillnad när det gäller lagstiftning. I anglo-saxiska och germanska länder tenderar lagar att ses som lägsta gemensamma nämnaren för civilsamhällets moral – om något är lag måste det följas och upprätthållas precis som det står skrivet. I kulturerna runt Medelhavet ses lagen som en sorts ideal, med en realistisk förståelse för att de flesta människor, för det mesta, inte kommer att nå upp till den. Följaktligen behöver det finnas gott om utrymme för att tolka och tillämpa lagen i konkreta omständigheter.

Korruptionens Italien

Därför skulle de flesta italienare titta på Vatikanens senaste uttalande och dra slutsatsen att det inte finns anledning att reagera förrän de ser vad Don Guido tänker göra åt saken i deras lokala församling – och förmodligen kommer Don Guido att formellt instämma, samtidigt som han i tysthet fortsätter att göra vad han tycker är det bästa rent pastoralt.

Å andra sidan blir italienare verkligen upprörda över allt som andas hyckleri och arrogans från kyrkliga ämbetsbärare. Gensvaret blev därför stort när brodern till den försvunna sextonåriga flickan, vars kropp verkar ha legat oupptäckt i åratal i den lokala kyrkan medan det pågick ett plågsamt letande över hela landet, nyligen krävde att ärkebiskop Salvatore Grigorio först skulle berätta allt som kyrkan vet i ärendet, samt försonas med flickans familj och församlingen. Först därefter borde han öppna själva kyrkobyggnaden, menade brodern.

Detta har till viss del att göra med en klassisk italiensk fascination för det de kallar gialli, det vill säga olösta mysterier som man antar döljer mörka sanningar.

Det debatterande Tyskland

Tyskland å sin sida är födelseplatsen för den protestantiska reformationen, vilket lett till att dispyter om doktrin och kyrkolag länge har utgjort en given del av den kyrkliga kulturen. Och i den aspekten har den katolska kyrkan oundvikligen påverkats av den omgivande protestantismen, som präglat stora delar av landet. Medan italienare kanske bemöter Vatikanens kungörelser med en axelryckning, är det mer troligt att tyskar blir upprörda, organiserar sig och säger vad de tycker offentligt. Häromveckan offentliggjorde drygt trehundrafemtio präster i Österrike ett uttalande om att de inte kommer att följa Vatikanens kungörelse. I Italien skulle ett sådant uttalande inte falla naturligt att göra för det flesta församlingspräster. För dem är diskretion, om vilka dekret man bortser ifrån, bara är en del av deras arbete – och det görs mycket lättare om man inte leder uppmärksamhet till sig själv.

Det dualistiska USA

Och så till USA, där det är signifikant att den senaste tidens katolska ståhej återigen har en ensidig, politisk vinkel. Genom åren har jag ofta hört katoliker från andra länder säga att de ser sina amerikanska trossyskon som katoliker vad gäller deras tillhörighet men som kalvinister ur ett kulturellt perspektiv – underförstått, en distinkt tudelad tendens att tänka i termerna absolut gott och absolut ont, frälst och fördömd. Ingenstans är den tendensen tydligare än inom politiken, vilket den pågående omvälvningen efter president Donald Trump visar.

Om Naumann bara hade upprepat kyrkans lära om abort är det osannolikt att någon utanför den lilla vanliga kretsen ens skulle ha lagt märke till något. Men genom att knyta sitt budskap till Biden garanterades han stor spridning, vilket gav upphov till väldigt förutsägbara reaktioner från de politiskt polariserade läger som katoliker i usa har valt att dela in sig i.

Naturligtvis ger det faktum, att dessa tre kontroverser reflekterar de kulturer de utspelar sig i, ingen vägledning till hur de ska lösas. Men kanske borde katoliker på dessa tre platser åtminstone reflektera över, att eftersom kyrkan är universell så finns det kanske ett perspektiv från någon annan kultur som skulle vara till hjälp i att tänka igenom de egna utmaningarna.

John L. Allen Jr. , chefredaktör Crux