Vad väntar Sverige på?
Den 24 april uppmärksammas det armeniska folkmordet 1915-1923 av en rad länder. Men i allt för många länder är det tyst. Tysta är även Sveriges regering, trots att riksdagen redan 2010 erkände massmorden som ett folkmord, och sedan dess har uppmanat regeringen att följa efter.
Varför har inte Sveriges regering hittills erkänt det första folkmordet på 1900-talet, då 1,5 miljoner armenier dödades, och cirka 300 000 kvinnor tvingades att konvertera till islam? Är det rädslan av att försämra relationer med Turkiet? Varför ska ett demokratiskt land som Sverige välja att bidra till förnekelsen istället för att våga nämna saker med deras namn?
Varför lyckas då Turkiet tysta ner stora delar av Europa och Sverige? Ett land som inte har någonting gemensamt med europeiska värderingar, ett land utan respekt för mänskliga rättigheter, likställdhet och jämlikhet, ett land som inte respekterar andra religioner, andras åsikter, andras rätt att existera. Ett land som inte har ändrat sin grundinställning och agerande till armenier, med en ledning som fortsätter det som har påbörjades för flera hundra år sedan och kulminerade 1915-1923.
Turkiet inte bara förnekar sitt brott mot armenier och andra kristna minoriteter i början av 1900-talet, utan fortsätter att visa samma inställning både i Turkiet och utomlands. Så sent som 2016 visade Barbaros Leylani, dåvarande vice ordförande i Turkiska riksförbundet, under en demonstration mitt i centrala Stockholm ett klart exempel på det. ”Död åt de armeniska hundarna. Död! Död!”, uttryckte sig Barbaros Leylani, som senare dömdes till hets mot folkgrupp.
Det senaste exemplet av hat mot armenier var det fyrtiofyra dagar långa kriget hösten 2020, som Turkiets lillebrorregim i Azerbajdzjan har drev mot Armenien och Nagorno-Karabach-enklaven med direkt iblandning av Turkiet. Den öppna uppmuntran som vanliga människor, och speciellt militären, fick från Azerbajdzjan och Turkiet att döda armenier utan hänsyn till ålder och kön var sjuk och djupt störande. Striderna i Nagorno-Karabach var ett välplanerat brott mot armenierna, exakt som folkmordet för mer än 100 år sedan. ”Vi ska avsluta det som vår förfäder inte lyckades med” var ett vanligt meddelande som skickades till armenier på sociala medier under kriget.
Sveriges politiska ställning är neutral, men neutralitet är inte alltid en positiv ställning. Neutralitet hjälper förtryckaren, aldrig offret. Neutralitet på sitt sätt välkomnar straffrihet och straffrihet i sin tur uppmuntrar nya brott.
Det armeniska folkmordet öppnade för nya folkmord som uppmuntrades av straffrihet från förövarna av det armeniska folkmordet samt inspirerades av dess tekniker och metoder (Förintelsen, folkmorden i Rwanda, Kambodja, mm.) Före invasionen av Polen 1939 lär Hitler ha sagt: ”Vem minns väl folkmordet på armenierna?”
Att Sveriges regering förblir passiv i frågan gynnar inget med den svenska idén och idealen om mänskliga rättigheter, om rättvisa och demokrati. Tyvärr visades samma passiva inställning i det senaste Nagorno-Karabach kriget 2020, då Sverige valde att vara försiktig och neutral i sin reaktion och ställning till den omänskliga aggressionen mot det armeniska folket.
Den svenska missionären Alma Johansson skrev 1930 om massakrerna på armenierna. ”Ännu kan man ej fatta att detta turkarnas utrotningskrig mot ett helt folk fick försiggå, utan protester, inför hela den civiliserade världens åsyn”. Det har nu gått 106 år sedan det armeniska folkmordet, men såren för armenierna har inte läkt än. I 106 år har Turkiet nekat till ett erkännande av det armeniska folkmordet och har gått fria utan att möta några som helst konsekvenser. I 106 år har Turkiet tystat den civiliserade världen och den civiliserade världen har valt att vara tysta. I 106 år har den civiliserade världen bevittnat den andliga och kulturella förstörelsen av det armeniska folket. Parallellt med massakrerna och utvisningarna av armenier från det osmanska riket, planerade och genomförde även turkarnas regering systematisk förstörelse av de materiella vittnesbörden av den armeniska civilisationen. Genom systematisk förstörelse har hundratals arkitektoniska monument förstörts samt alla armeniska inskriptioner raderades. 1974 uppgav UNESCO att utav de 913 armeniska historiska monument som var kvar i östra Turkiet fram till 1923, hade 464 försvunnit helt, 252 var i ruiner, och 197 var i behov av reparation. Detta fortsätter idag när Azerbajdzjan med hjälp av Turkiet fortsätter förstörelsen av det armeniska kulturella arvet i Nagorno-Karabach.
Förnekelsen av folkmord betecknas som den sista fasen i folkmordsprocessen. Vill Sverige fortfarande vara med i den processen? Ett brott som folkmord måste man ständigt informera och påminna om för att det aldrig ska glömmas och upprepas. Endast genom att erkänna och minnas kan vi förhindra att nya folkmord ska äga rum i framtiden. Sverige måste bestämma sin roll och ställning till en sådan historisk händelse och detta måste göras utan dubbelmoral och hänsyn till relationerna mellan Sverige och Turkiet. Amicus Plato, sed magis amica veritas – ”Platon är min vän, men sanningen är en bättre vän” sade Aristoteles.
Arpine Martirosyan, armenisk-katolska kyrkan i Sverige
