Liturgireformen, kalenderreformen och osynliggörandet av de heliga kvinnorna

I den romerska ritens traditionella eukaristiska bön, Canon Romanus, den första eukaristiska bönen, högtidlighålls och vördas minnet av sju heliga kvinnor från den latinska kyrkans första århundraden: Felicitas, Perpetua, Agatha, Lucia, Agnes, Cecilia och Anastasia. De led alla martyrdöden på ett brutalt sätt, ofta med inslag av sexualiserat våld. I mer än ett och ett halvt årtusende har kyrkan kommit ihåg dem i sin liturgi. Dessa kvinnors plats i den heliga mässans centrum saknar motstycke bland världsreligionerna.

Men Concilie-gruppen, som fått uppdraget att verkställa Andra Vatikankonciliets liturgireform, tyckte inte att det var bra. De ville att kvinnorna skulle strykas, då de inte var relevanta för vår tid och bara av ”lokalt intresse”. Det undgick dem att det som rör den romerska kyrkan är relevant för hela kyrkan, på grund av den kyrkans särställning i helheten. De ville faktiskt göra om hela Canon Romanus, då de tyckte den var stilistiskt undermålig. Påven Paulus VI:e satte till sist stopp för det, och Canon Romanus finns kvar. Men lite lyckades de ändå, då den idag används väldigt sällan. Ingen förstår varför. Och nu är det möjligt att utelämna de kvinnliga martyrerna vilket det inte var före reformen. Ingen förstår väl det heller.

Inte nog med detta. När det romerska kalendariet reformerades 1969 ströks en massa kvinnliga helgon. De historiska källorna ansågs brista, eller helgonen ansågs för lokala. Förändringarna drabbade inte minst en kategori helgon: de kopplade till Titulus-kyrkor i Rom. Kyrkor baserade på att personer i Rom under förföljelsernas tid upplät sina hem för gudstjänst, under stora personliga risker. Senare byggdes kyrkor på platserna. Många av dem som upplät sina hem var kvinnor. Ett känt exempel är Sankta Sabina på Aventinen. Men vi har också sankta Prisca, sankta Martina och sankta Pudentiana och flera andra. Efter reformen skulle de bara vördas lokalt – inte i den romerska riten generellt.

Bland andra heliga som hivades ut var till exempel sankta Barbara, martyr och skyddshelgon för alla som arbetar med explosiva ämnen: gruvarbetare, tunnelgrävare och artillerister. Svenskt artilleri skjuter salut på hennes dag den 4 december! Sankta Apollonia, martyr och tandläkarnas skyddshelgon, åkte ut trots att hon vördades och vördas i hela den kristna världen inklusive de ortodoxa kyrkorna. Ut åkte också sankta Katarina av Alexandria. Hon som Katarinaklostret i Sinai fått sitt namn efter, och som visade sig för Jeanne D’Arc i en av hennes visioner. Sankta Katarina är skyddshelgon för lärdom och filosofi och kvinnliga studenter. Hon framhölls av Christine de Pizan som föredöme för unga kvinnor.


Artemisia Gentileschis målning St Katarina av Alexandria (Nationalmuseum)

Hur är det möjligt? Vi talar om helgon som vördats, och om vilkas förbön man bett, i stora delar av världen. Helgon som inspirerat kristnas liv i århundraden och vilkas avtryck i den sakrala konsten är massivt. När de fördes ut ur kalendariet förvandlades detta levande, andliga arv i en viss mening till kulturhistoriska artefakter. När det handlade om konstverk av kvinnliga konstnärer som Artemisia Gentileschi eller Lavinia Fontana blev marginaliserandet på ett sätt dubbelt: av helgonen och av konstnärerna. Hur kunde ”reformerarna” så totalt underkänna bevisvärdet i Guds folks eget vittnesbörd och traditioner om dessa helgon? Och detta kort efter ett koncilium som så tydligt talat om sensus fidei ? I efterhand ser det ut som superbia (stolthet) på gränsen till megalomani. Reformerna var naturligtvis helt legitima. Men det innebär inte att allt i dem var bra. Kyrkan medgav väl detta då sankt Johannes Paulus II återinförde sankta Katarina i kalendariet.

Så vad kan vi göra? Ett konkret förslag: vi kan be våra präster att ofta använda Canon Romanus – det kan man alltid, enligt de liturgiska normerna – och då alltid inkludera de kvinnliga martyrerna. Skall vi säga så?

Lars Eklund