Fadern själv älskar er
Fadern själv älskar er är titeln på en postumt utgiven bok skriven av karmelitbroder Wilfrid Stinissen. En presentation av författaren torde vara överflödig; som själasörjare, reträttledare och inte minst genom sitt rika författarskap, har han haft en betydelse för svensk kristenhet som knappast kan överdrivas.
Som titeln anger behandlar boken det största av alla teman: Gud som Fadern som ger oss sin kärlek. Kring detta tema rör sig boken i tre kapitel. De två första har karaktären av teologisk meditation medan det tredje är mer själavårdsinriktat. Detta omgivet av mycket läsvärda för- och efterord av kardinal Anders Arborelius och professor Gösta Hallonsten.
I centrum står alltså den svindlande tanken på Gud, vars innersta väsen visas då han som Fader föder sin Son. När vi talar om Gud talar vi om Fadern, skriver Stinissen. Och detta är ett födande buret av en kärlek, så ”stark och konkret” att det tar gestalt i en tredje person, Anden.
När Stinissen beskriver relationerna mellan dessa personer är det i termer av en rörelse, av ett slags evig dans driven av viljan och längtan att tränga in i varandras mysterier. Det som beskrivs är ett ständigt givande och tagande som blir till själva begreppet för all kärlek, en kärlek som dessutom sägs innefatta såväl agape som eros. Signifikant för boken är att det vanligaste ordet för att beskriva detta utbyte är intimitet.
Som en del av detta gudomliga utgivande finner vi den synliga världen, himmel och jord, där vi människor fått en särställning som skapade till Guds avbild. I denna värld träder så Sonen själv in för att ge oss människor möjligheten att lära känna Fadern. Vad vi människor inbjuds till är att som Guds barn, med Stinissens ord, ”tränga in” i Guds mysterium, samtidigt som han vill ta plats i oss. Om detta att leva som Faderns barn, om barnaskapet hos Gud – Stinissen understryker gång på gång att det är den familjära formen abba som används som tilltal – handlar bokens tredje kapitel.
Det är en alltså mycket ljus och ömsint bok som Stinissen har skrivit, där han typiskt nog hellre lyfter fram tanken på benediction originale (ur-välsignelsen) än den på ur-synden. Boken är skriven på det på samma gång befriande enkla som precisa språk varje läsare av Stinissen känner igen. Det är ett språk inte utan aforistiska kvaliteter, som hela tiden befinner sig på randen till det outsägliga; ett språk med den speciella närvaro som jag vill knyta till författarens stora själavårdserfarenhet och där han texten igenom tycks veta precis vad vi behöver höra.
För mig har det varit en gripande läsning som ständigt gett nya infallsvinklar och öppningar. Trots den språkliga lättheten är det en mycket tät bok, som inbjuder till att läsas i små stycken och med många pauser. Som recensent kan jag bara säga att det är en underbar bok vi har fått, som en postum gåva från en författare och medvandrare som har skådat in i Mysteriet, längre och djupare än de flesta, och med gåvan att i ord förmå gestalta detta.
Per Nyström
Wilfrid Stinissen: Fadern själv älskar er, Artos & Norma, 2021
