Germaine Cousin

15 juni

Denna askungesaga från verkligheten överträffar dikten. Den unga flickan Germaine utsattes för så grym behandling av sin egen familj att det känns svårt att ta till sig berättelsen. Prinsen som gav henne styrka att härda ut var ingen annan än Kristus själv – det enda hon längtade efter var att få vara nära honom.

Germaine Cousin föddes 1579 i en enkel familj i Pibrac i södra Frankrike. Hon fick en tuff start på livet. Inte nog med att hennes ena arm var missbildad, hennes mamma dog när ­Germaine bara var ett spädbarn. Germaines svåra öda beseglades när hennes far ­Laurant gifte om sig med Hortense – en kvinna som kom att personifiera alla sagors grymma styvmödrar. Liten och svag väckte ­Germaine inget annat än avsky och hat hos Hortense – men vad värre var, pappa Laurant gjorde inget för att skydda sin dotter.

Redan som liten vande sig Germaine vid att inte få tillräckligt med mat av sin styvmor och hon lärde sig att krypa för att nå hundskålen och äta av vad som fanns där. Vid ett tillfälle placerades den lilla flickan i ett dräneringsrör av sin styvmor för att inte vara i vägen när gårdssysslorna skulle skötas – en praktisk lösning kan tyckas, om det inte vore för att flickan ”glömdes kvar” där i tre dagar. Och när Germaine gjorde något i köket som misshagade styvmodern hände det att Hortense kastade en skopa kokhett vatten mot flickans ben.

Svag och undernärd blev Germaine lätt sjuk. När hon drabbades av skrofler, en slags tuberkulos hos barn som ger svullnader på halsen och inflammationer i ögonen, krävde Hortense att flickan skulle flytta ut i ladugården för att inte smitta de andra. Där blev hon kvar resten av livet. Styvsyskonen lärde sig av sin mor att förakta Germaine och gjorde sitt bästa för att plåga henne. Att till exempel strö aska över hennes mat roade både dem och deras mamma.

Germaine fick i uppgift att vakta familjens får, vilka blev hennes enda umgänge. På dagarna vallade hon dem ute på markerna och på nätterna sov hon hos dem i ladugården på en enkel bädd av kvistar. Trots det var hon inte ensam – hennes dagar präglades av samtal med Gud. Hon fick aldrig lära sig att läsa men hon kunde be rosenkransen och hade själv slagit knutar på ett snöre till hjälp i sin bön.

Dessutom gick hon till mässan, varje dag utan undantag. I samma stund hon hörde kyrkklockan kalla körde hon ner herdestaven i marken och sprang till kyrkan. Byborna förundrades över att fåren aldrig kom till skada trots att Germaine lämnade dem helt ensamma på det sättet. Vid ett tillfälle då det hade regnat väldigt mycket såg någon till och med hur vattnet delade sig i den strida bäcken, så att ­Germaine kunde ta sig över och hinna till mässan.

Trots sin egen extrema utsatthet var ­Germaine alltid givmild mot tiggare. Det lilla hon fick att äta av sin styvmor delade hon med dem som inte hade något, och hon tvekade aldrig att låta hemlösa få sova tillsammans med henne och kreaturen i ladan.

Germaines fromhet retade gallfeber på Hortense och hon letade efter något att anklaga styvdottern för. När hon en vinterkväll fick se henne gå över gårdsplanen med något invirat i förklädet rusade Hortense efter henne och skrek att flickan hade stulit bröd från familjen. Men det visade det sig vara vackra blommor, som det normalt sett inte var säsong för. Germaine räckte en av dem till sin styvmor och sa:

– Var snäll och tag emot den här blomman, mor. Gud har skickat dig den som ett tecken på hans förlåtelse.

Så småningom veknade ändå Hortenses hjärta något och hon föreslog att flickan skulle flytta in hos familjen. Men då avböjde Germaine. Hon ville hellre sova hos djuren. Så en dag, när hon inte hade synts till på morgonen, gick pappa Laurant ut till ladugården för att leta efter henne. Då fann han henne liggandes död på sin bädd av kvistar. Hon blev tjugotvå år gammal.

Ryktet om Germaine började spridas då man drygt fyrtio år efter hennes död grävde en grav åt en församlingsbo och stötte på Germaines oförmultnade kropp. Man mindes då hennes fromhet och började be om Germaines förböner och det dröjde inte länge förrän mirak­ler rapporterades. Hon helgonförklarades av Pius IX 1867 och utsågs till att vara särskilt skyddshelgon för bland annat misshandlade barn.

Jesus gav oss ett ”nytt” bud: att ni skall älska varandra (Joh 13:34). Man kan undra vad det nya består av, när det redan i Moseböckerna sägs att vi ska älska vår nästa som oss själva (3 Mos 19:18). Heliga Germaine visar oss vad det handlar om. Trots att hon hade skäl att hata sin styvmor valde hon istället att visa henne kärlek, likt Jesus som bad för sina bödlar. Denna, på sätt och vis, övermänskliga kärlek är bara möjlig om vi först har öppnat våra hjärtan för Gud så att han kan verka i oss.

Mattias Lindström