Reformatorns dilemma: decentralisering uppifrån

”Att vara påve innebär att man aldrig behöver säga förlåt” – Så löd ett gammalt skämt innan sankt Johannes Paulus II blev påve. Eftersom Johannes Paulus faktiskt bad om förlåtelse för kyrkans många synder och tillkortakommanden långt över hundra gånger, så blev det påvliga skämtet inte längre tillämpbart. Däremot finns det ett annat påvligt skämt som fortfarande är högst relevant: ”Gör som jag säger, inte som jag gör!”

Den tanken dyker upp i ljuset av nyheten om att Vatikanen, på Franciskus begäran, för första gången någonsin kommer att genomföra en ekonomisk revision av Roms stift. En påve är, såklart, biskopen av Rom. Teoretiskt sett besitter han därför alltid rätten att granska ekonomin i sitt eget stift. Men hittills har det ansetts vara god sed att delegera uppgiften till påvens utvalde kardinalvikarie (den av påven utvalde generalvikarien för Roms stift, red. anm.), och den lokala ledningen under denne.

Denna tillbakadragna hållning har ansetts vara samstämmig med de kollegiala och decentraliserade värden som betonades vid Andra Vatikankonciliet. Franciskus själv har lovordat dessa principer, inte minst genom att uppmana till en ”sund decentralisering” i kyrkan under en ceremoni 2015 som markerade femtioårsjubileet av instiftandet av biskopssynoden.

Enväldiga reformatorer

I många avseenden, däremot, har detta varit långt ifrån ett decentraliserande påvedöme. Snarare har vi sett förfäktande för påvlig auktoritet och central kontroll på flera fronter. I synnerhet när det kommer till sexuella övergrepp inom kyrkan och finansfrågor.

Allt detta illustrerar en ironi i påveämbetet: ju mer en påve ser sig själv som en reformator, desto mer benägen är han att agera som en enväldig monark från förr i tiden för att föra vidare denna agenda.

Det är värt att påminna om att upprinnelsen till Andra Vatikankonciliet långt ifrån var ett kollegialt agerande, trots att det är den händelse som oftast associeras till en mer decentraliserad kyrka. Det var inte så att världens biskopar eller troende lekfolk krävde ett nytt koncilium i slutet av 1950-talet. Det var snarare sankt Johannes xxiii som helt enkelt bestämde att det behövdes och skulle äga rum, trots att flera av hans seniora rådgivare i Vatikanen avrådde från detta. 

Omständlig granskning

I detta fall påbörjade Vatikanens generalrevisor den första granskningen av Roms stift i april. Detta har ännu inte meddelats offentligt utan det var nyhetssidan Aci Prensa som först rapporterade om det, vilket sedan plockades upp av flera italienska nyhetsmedier.

En ekonomisk granskning av Roms stift är på många sätt ett nästan omständligare jobb än en granskning av Vatikanen självt. Stiftet inrymmer trehundra trettio församlingar, mer än femhundra enskilda kyrkor, samt uppåt hundra lekmannaorganisationer och tusen präster. Det finns dessutom fler kyrkliga entiteter än det går att räkna: vissa är en självklar del av stiftet, vissa inte, andra intar ett oklart mellanläge som gör det svårt att räkna ut vem som egentligen är ansvarig.

Revisionen kommer vid en gynnsam tidpunkt, eftersom många delar av stiftet nyligen har infört nya ekonomiska tillvägagångssätt för administrationen av personal, fastighetsinnehav, ekonomiska investeringar, samt en rad projekt kopplade till jubelåret 2025.

(Nästa ”ordinarie” jubelår, som inträffar vart tjugofemte år, kommer förmodligen att äga rum i en post-covid värld. Resandet har då troligtvis återgått till det normala och stiftet förväntar sig en märkbar tillströmning av pilgrimer till Rom.)

Legitimt men ändå paradoxalt

Uppenbarligen är idén bakom granskningen att påve Franciskus uppmaning om ekonomiska reformer i kyrkan bara kan tas på allvar om han själv företräder med gott exempel i sitt eget stift. Det är ett legitimt, i någon mån nödvändigt, hävdande av auktoritet. Men det är hur som helst ett hävdande av auktoritet. 

Och faktiskt, trots att påven fördömer ”legalism” som själva essensen av en kristenhet som är alldeles för regelstyrd, har ingen annan påve i närtid varit lika aggressiv när det kommer till att stifta nya lagar. Franciskus har redan under sina nio år gjort fler ändringar av den kanoniska rätten genom att skriva motu proprier än Johannes Paulus ii gjorde under nästan tjugosju år. Vatikanen har dessutom nyligen reviderat straffrätten i kyrkolagen, bland annat genom att ta bort det privilegium biskopar fick efter Andra Vatikankonciliet, att själva kunna välja vilket straff som lämpar sig för olika brott. 

Tydlig styrning

En viktig händelse i denna berättelse inträffade under den kontroversiella biskopssynoden om familjen i september 2015. Under den förberedande synoden 2014 kom frågan om eukaristin för frånskilda och borgerligt omgifta katoliker på tapeten. Vissa biskopar föreslog reformer av ogiltigförklaringsprocessen som ett alternativ. Påven strök dock det alternativet helt och hållet genom att promulgera egna annulleringsreformer, framför att vänta på synodens rekommendationer.

I slutändan är skillnaden mellan den katolska kyrkan och de andra stora religionerna att det finns ett tydligt svar på frågan: ”Vem bestämmer?” På gott och ont.

Detta har alltid varit fallet, och det gäller i högsta grad under påve Franciskus epok. Den nuvarande påven är ett klassiskt exempel på en decentraliserande kraft som inte räds att utöva full makt uppifrån.

John L. Allen Jr.
chefredaktör Crux

Fotnot: Motu proprio (latin för ”av egen impuls”) är en skrivelse från påven på eget initiativ och personligen undertecknad. När den utfärdas av påven, kan en motu proprio adresseras till kyrkan som en helhet, till delar av den eller till enskilda personer.