Att åldras på andlig väg
Piet van Breemen, Veritas förlag, 2021
För några år sedan fick jag av en vän på sverigebesök boken Alt werden als geistlicher Weg, skriven av jesuitpatern Piet van Breemen. Valet av gåva sades inte bero på min redan då aktningsvärda ålder, utan helt enkelt på att det var ”en underbar liten bok som alla borde läsa”. Jag läste den också med stor behållning och är glad över att Veritas nu gett ut den på svenska med titeln Att åldras på andlig väg. Översättningen är gjord av Stefan Jarl och boken har försetts med ett förord av vår inte längre purunge biskop Anders OCD om Ålderdomens nåd.
Det handlar inte om en bönbok för äldre, inte heller om en ny variant av forna tiders trösteböcker. Nej, det är en jesuitiskt saklig och lagom intellektuell skrift, kanske snarast en erfarenhetsbok som inte blundar för något, inte förenklar och idealiserar, inte heller kommer med snusförnumstiga råd. Den speglar i stället just erfarenheter, författarens och andras. Här talar mystikern Dag Hammarskjöld, den judiska läraren Etty Hillesum (mördad i Auschwitz 1943 knappt trettio år gammal), Ignatius av Loyola och många andra till oss om väsentligheter som Piet van Bremen sänder vidare. Som snart nittiofemårig fysiker, filosof, teolog och själasörjare har han givetvis också ett och annat att förmedla ur egen fatabur …
Det handlar verkligen om ”en underbar liten bok” som vill hjälpa oss att mogna och växa i kärlek och förtröstan. Därmed är det definitivt inte en bok man ska börja läsa först när man blivit nog så rik på år! Klokt nog har förlaget ändå gett ut den med huvudtexten i storstil; man ska kunna (fortsätta att) bruka den på egen hand även när synen börjar mattas. Men börjar man lite tidigare är sannolikt många bättre rustade att möta det oundvikliga, som just sinnenas gradvisa förslitning, och att acceptera att de förmågor man har inte självklart är desamma som tidigare, utan i stället kan ha ersatts av andra (som man kanske inte alltid blivit helt medveten om).
J. O. Wallin, präst i Svenska kyrkan och innehavare av stol nr 1 i Svenska Akademien, skrev för drygt tvåhundra år sedan en psalm som sedan dess levt vidare inom detta samfund. En senare författare, Anders Frostensson, som gick ur tiden nära hundra år gammal, har gjort en bearbetning av den vilken återfinns som nummer 494 i Den svenska psalmboken från 1986. Dess sista vers har därvid på ett egentligen genialt sätt kommit att sammanfatta några av Piet van Breemens viktigaste insikter och förhållningssätt inför det oundvikliga slutet av vårt jordeliv. Den visar att erfarenheter av att åldras på andlig väg inte behöver vara konfessionsbundna, varför boken också kan ses som en gränsöverskridande, ekumenisk gåva. Precis som versen i Frostenssons bearbetning.
f. Sven-Erik Pernler
(Redaktionen: På grund av upphovsrättsliga kostnader måste vi dessvärre avstå från att publicera psalmversen ur Den svenska psalmboken (494:4), som recensenten hänvisar till.)
