Är det dags att skrota folkspråket i liturgin?

Svaret är nej. I läsningar och förböner har det en given plats enligt konciliet. Men det finns mer att säga i frågan. I introduktionen till det romerska missalet står det, att då ingen nu ifrågasätter giltigheten i bruket av latin, kan man öppna för bruk av folkspråk i mässan. Synsättet gäller även åt andra hållet. Då ingen nu ifrågasätter legitimiteten i bruk av folkspråk, är frågan öppen om mer latin borde användas. Det handlar nu inte om vad som är tillåtet, utan om vad som är bra. Eller bäst. Det är särskilt angeläget nu, då den Helige Fadern, i brevet till biskoparna som kom samtidigt med motu propriet Traditionis custodes i mitten av juli, lyfte fram ett firande enligt nya Missale Romanum med ”alla element tillhöriga den romerska riten, särskilt Canon Romanus” präglat av ”decorum och trohet till de liturgiska böckerna”.

Konciliet påbjöd i konstitutionen om liturgin att bruket av latin skulle bibehållas i de latinska riterna, det vill säga den romerska, ambrosianska, dominikanska, etc.  Samtidigt har folkspråken helt tillåtits i den romerska riten. Den kanoniska lagen slår fast att man kan använda latin eller ett annat språk, bara man använder godkända liturgiska böcker. Latin är alltid tillåtet. Undantaget är, enligt instruktionen Redemptionis sacramentum, om det redan kungjorts att en mässa skall vara på ett annat språk. Man skall inte behöva sitta timmar i bilen för en mässa på svenska och sen finna att prästen valt latin.

Observera: konciliet påbjöd att bruket av latin skulle fortsätta, men tillät visst bruk av folkspråket. Inte tvärtom. Men varför skall man då välja latin ? Här är några skäl:

Enhet bättre än uppdelning

Folkspråk delar upp församlingen i språkgrupper. Det kan ha en söndrande effekt, och försvårar formandet av ett verkligt ”vi” av alla katoliker av romersk rit i Sverige. Bättre då att använda latin, den romerska ritens gemensamma gudstjänstspråk, för ordinarium och proprium – och folkspråk i läsningar och förböner efter de konkreta lokala förhållandena. Enhet och mångfald på samma gång.

Den gregorianska sången

Den gregorianska sångskatten på latin är den romerska liturgins ”egen sång” och skall normalt ha den främsta platsen i mässan enligt både konciliet och det romerska missalet. Katoliker i Sverige är nog bekanta med ordinariet på latin, men det finns anledning att lyfta fram mässans proprium. Kyrkan har för den romerska riten fastställt gregoriansk sång till introitus, graduale, alleluia, sekvens, offertorium och kommunion på främst biblisk basis för kyrkoårets olika dagar. Detta är en integrerad del av liturgin och bidrar starkt till dess bibliska karaktär. De finns i sångboken Graduale Romanum som alltid är förstavalet för dessa partier av mässan enligt gällande normer. Då man i Sverige ofta väljer en psalm istället, vet många katoliker inte ens att dessa delar av mässan existerar!

Risken för falsk förståelse

Bruket av folkspråk skapar en falsk förnimmelse av förståelse. Förståelse är målet för allt bruk av folkspråk. Tyvärr missas det ofta, att bara för att man förstår orden så förstår man inte nödvändigtvis innebörden i liturgins texter. Vilka är de makter, troner och herradömen som nämns i prefationer? Vem var Melchi-sedek?  Vad betyder det att offret som skall frambäras är ”rent ”? Vem är ängeln som skall bära fram offret på altaret i höjden? Ibland frågar jag folk om detta. Av svaren vet jag, att texten lika gärna kunde varit på grekiska. Eller latin. Latinet påminner om att förståelsen av mässan kräver ansträngning. För att förstå liturgin måste man sätta sig in i dess symboler, handlingar och texter. Före mässan. Med det gjort är latinet en tillgång.

Fast liturgisk text – förnybara översättningar

Förståelsen kräver så exakta översättningar som möjligt av liturgins autentiska latinska texter till svenska. Då är det utmärkt att i sitt missale ha latinet, och faktiskt använda det i liturgin, och bredvid det en översättning i vilken ingen hänsyn tagits till hur det låter när den sjungs eller läses, utan enbart till att korrekt återge latinets innebörd. Då latinet i praktiken är oföränderligt men folkspråket hela tiden förändras, gör denna modell göra enklare att vid behov förnya översättningarna. Man skulle kunna förbättra förståelsen, utan att ständigt ändra den text som faktiskt brukas i liturgin. Den latinska.

Risker i översättandet

Många katoliker skulle bli chockade om de insåg vilka avvikelser som tagit form vid översättning från latin till folkspråk. Inte i avsikt, måhända, men i effekt. Den amerikanske prästen fader John Zuhlsdorf har i åratal på sin blogg redovisat de latinska texterna och deras ordagranna betydelse samt jämfört med översättningar i bruk i engelskspråkiga länder. Resultaten stämmer till eftertanke. Det är mycket bättre här än på många andra håll. Men risken – och varnande exempel – finns.

Den heliga mässan är unik

När vi firar den heliga mässan gör vi något helt unikt. Offret på Golgota närvarandegörs. Herren Kristus blir substantiellt närvarande. Jordiskt och himmelskt, tid och tidlöst, möts. Det är motiverat att understryka denna unicitet. Då är det bra att använda ett helt annat språk än vardagens. Mässan och kyrkkaffet är två väldigt olika saker, om man säger så. Jag minns en präst säga, att han inte gillade latinet då det ”mystifierade” mässan.  Vad han glömde är att mässan rymmer ett mysterium. Mysterium Fidei. Latinet mystifierar inte, utan ger symbolisk dräkt åt mysteriet. Jag rekommenderar här avsnittet om latin och andra sakrala språk i Michael Fiedrowicz: The Traditional Mass, Angelico Press, New York 2020. 

Latinet binder ihop tid och rum

Bruket av latin och gregoriansk sång är en länk mellan katoliker av romersk rit i hela världen och över tiden. De flesta förstår intuitivt det andliga världet i att be och sjunga med samma ord som så många av kyrkans heliga gjort genom seklerna, även om det inte är så lätt att ”vetenskapligt” beskriva detta värde. Som konstateras i helige Paulus VI:s brev om sången i mässan Voluntati obsequens så uttrycker sången på latin kyrkans universalitet och enighet i tid och rum på ett utmärkt sätt. När vi sjunger Credo manifesteras denna universalitet symboliskt, även om man inte använder så mycket latin överallt.

Översättningar kan dra isär

Bruk av enbart folkspråk kan underminera den romerska ritens integritet och leda till fragmentisering. Att ofta förnyade versioner på folkspråk leder till större och större skillnader mellan mässans faktiska innehåll i olika lokalkyrkor torde vara oundvikligt på sikt. Kyrkan dras då isär, om det inte finns ett levande bruk av latinet som korrektiv.

Respektera vanliga troende

De flesta som önskar mer av latin och gregoriansk sång i mässan – och de är många – är helt vanliga troende, utan andra kunskaper i latin än de som de lärt från kyrkans liturgi och bön. De har ofta svårt att argumentera för sin önskan på teologers och liturgikers språk. Men det innebär inte att de inte har rätt. I trons ljus – med sensus fidei – kan man ofta avgöra vad som är ett värdigt språk för de heliga handlingarna, och vilken musik som passar i den heliga liturgin. Och vad som passar bättre i folkparken. Även om man inte gått på Musikhögskolan eller läst teologi. Kan inte kyrkan bli mer lyhörd för dessa rösters omdöme och längtan? Låt oss gå framåt. Utan att lämna något av det som traderats till oss bakom oss.

Venite adoremus!

Lars Eklund