Ett avslöjande med långtgående konsekvenser

Den händelse som utan tvekan har fått mest uppmärksamhet den senaste tiden inom katolska kyrkan i USA är msgr Jeffrey Burrills, generalsekreterare för USA:s biskopskonferens, avgång. Det skedde efter att den katolska nyhetssajten The Pillar kommit över data från Burrils mobiltelefon, som tyder på att han har besökt gaybarer, ungkarlshotell och till och med en ökänd bastu i Las Vegas, samtidigt som han har tjänstgjort vid biskopskonferensen. Frågan är vad detta kommer att leda till.

Avslöjandet har skapat en enorm debatt, inte bara om Burrills beteende utan också om datasekretess och det moraliska i att betala för konfidentiell information om någon och därefter kabla ut det över världen.

The Pillar har agerat igen och meddelade nyligen att ärkestiftet i Newark kommer att undersöka information som The Pillar presenterat för dem, som indikerar att dejtingappar för både homosexuella och heterosexuella har använts av personer i tio olika prästbostäder.

Eftersom mobildata endast fastställer geografisk plats och det faktum att appen använts, inte sexuell aktivitet, och eftersom The Pillar hittills inte har avslöjat hur de kommit över uppgifterna eller hur de har kunnat bekräftas, har det också debatterats hur säker ett nyhetsmedium måste vara innan sådana påståenden publiceras. (I ett officiellt uttalande om Burrills avgång nämns inte anklagelserna, bara att han har avgått för att undvika att bli en belastning.)

Enligt min ringa mening skulle jag som redaktör inte ha publicerat den ursprungliga ­Burrill-historien baserad på den information den innehåller. För det första är en generalsekreterare för en biskopskonferens inte precis någon beslutfattare. Ja, han är en offentlig person, men på en låg nivå och därför bör ribban ligga högre för att man ska vara beredd att äventyra hans integritet, särskilt när det hotar att skada hans karriär och smutsa ner hans rykte. För det andra, geografiska lokaliseringsdata inom mobiltelefoni ger bara en antydan och kan inte bevisa något. Jag skulle ha velat ha bekräftelse på uppgifterna. Jag anser visserligen att en oberoende nyhetssajt inte är bunden vid katolska kyrkans regler, men vi är bundna vid att hålla oss till god publicistisk sed.

Ingen betalar mig dock för att fatta redaktionella beslut för någon annan, så vad jag skulle ha gjort spelar ingen roll.

Utan tvekan kommer rätt och fel att diskuteras under den närmaste tiden. Därför skissar jag här istället på tre troliga resultat av The ­Pillar-affären, utformade mer som en beskrivning än ett ställningstagande.

Utbilda präster för ”The Truman Show”

När jag först anlände till Rom för mer än tjugo år sedan föreslog en ny italiensk vän att vi under helgen skulle köra till hans lilla by, ungefär en timme utanför staden, eftersom det skulle bli fest där. På vägen frågade jag vad vi firade och min nya väns svar var mycket sakligt.

– Åh, sa han, prästens flickvän har fått barn.

Han var helt seriös.

På den tiden ansågs inte sådana delar av en prästs privatliv vara lovligt byte för reportrar, särskilt inte på den italienska landsbygden med sin kultur av respekt för prästerskapet. Inga nyhetsorgan meddelade att prästen hade fått barn, och de flesta jag kände ansåg att det var en fråga mellan prästen, hans flickvän och hans församlingsmedlemmar.

Krisen med prästers sexuella övergrepp har urholkat den formen av diskretion, och The Pillar-affären är en logisk utveckling av den nya värld som präster nu befinner sig i. Man kan debattera etik så mycket man vill, men den tuffa verkligheten är att om det är tekniskt möjligt att komma över data som avslöjar en prästs hemligheter kommer det att hända.

Begreppen ”präst” och ”privatliv” hör inte längre hemma i samma mening om de inte förenas med en negation, som i ”har inte”.

Om jag vore inblandad i prästutbildning skulle jag förmodligen ordna en filmkväll och låta seminaristerna titta på The Truman Show, filmen med Jim Carrey från 1998 om en man som är huvudpersonen i en dygnet-runt-sänd dokusåpa där hela världen kan se och höra allt han gör, men han vet själv inte om det. I princip är varje präst idag pastor i Seahaven, den fiktiva staden i filmen, där någon alltid tittar på vad han gör.

Nya allianser

Chockartade händelser kan få det politiska systemet att förändras, skapa nya allianser och störa gamla. I katolska sammanhang kan händelserna kring msgr Burill visa sig vara en sådan chock, som stöper om den rådande känslan av vem som är på vilken sida. För att uttrycka det i kraftigt generaliserande termer: Den nya gränslinjen går kanske inte så mycket mellan vänster och höger, utan mellan mitten och ytterkanten.

På kanten finns de som agerar oberoende med ett tillvägagångssätt värdigt Malcom X (by any means necessary, ”med alla nödvändiga medel”) för vad de ser som kyrkoreform, vare sig det är till vänster eller till höger. Det måste dock sägas att dessa dagar tycks de mest omtvistade och aggressiva sådana krafter komma från höger, vilket förmodligen inte är någon överraskning då makthavarna i kyrkan uppfattas vara vänsterinriktade.

I mitten finns etablissemanget, först och främst prästerskapet som nu befinner sig i en permanent risk att bli mål för nästa avslöjande. Men det omfattar också vanliga katoliker som förfasas över den smutsiga interna maktkampen, liksom människor som helt enkelt menar att det finns vissa gränser för vad som är anständigt och känner sig oroliga för vart allt detta är på väg.

Det blir intressant att se om någon kan samla en koalition i mitten, som har kapacitet att stå upp mot ytterkanten och vägra låta dem diktera spelreglerna – det är en fråga många ställer sig.

Ny syn på katolska medier

En gång i tiden, när en biskop önskade ge en intervju till ett katolskt nyhetsmedium, var det som att anlita ett PR-företag. Han kunde räkna med att reportern tecknade honom i ett gynnsamt ljus, inte frågade honom om något obekvämt eller kontroversiellt och lämnade hans rykte vid sidan om, utan risk för slitage.

När jag började i den här branschen träffade jag en veteran som förklarade hur landet låg.

– Vårt jobb, sa han, är att vara den femte evangelisten, inte den tredje statsmakten.

Dessa dagar är sedan länge förbi. I dag finns ett brett utbud av oberoende katolska plattformar som närmar sig kyrkan på samma sätt som en bra kvällstidning närmar sig det politiska etablissemanget, om än filtrerat genom redaktionernas egna lojaliteter.

Min erfarenhet är att numera förväntar sig inte pressansvariga inom kyrkan att katolska journalister ska vara anständiga eller hjälpa dem att framstå positivt. Men hittills har de flesta förväntat sig två andra saker: För det första, att journalisten skulle ha mer kunskap om kyrkan än en vanlig reporter – de behövde till exempel inte förklara vad ”katekes” betyder. För det andra, att journalisten skulle följa vissa grundläggande etiska regler, om inte annat på grund av egenintresse – önskar man göra en karriär inom kyrkojournalistik är det ingen bra idé att skaffa sig ett rykte som oseriös och omoralisk.

I själva verket har den senare punkten varit i upplösning ett tag, men The Pillar-affären utgör dess gravskrift.

För att uttrycka saken på ett annat sätt: Ordet som för inte så länge sedan dök upp i den pressansvariges huvud när denne stod inför en katolsk journalist var förmodligen ”professionalism”. Nu är det snarare ”fara”.

Resultatet blir sannolikt att färre pressansvariga kommer att gå med på att bli intervjuade av katolska journalister. De kommer inte att lita på de gamla skillnaderna mellan vad som sägs ”officiellt” och vad som sägs ”utanför protokollet”. Därmed kommer de också att avslöja mindre även när de gått med på att prata, och i allmänhet blir det därför svårare att komma åt sanningen om någonting.

Kanske, utan att vara medveten om det, har The Pillar därmed bidragit till att skapa en ny, mer utmanande arbetsmiljö för alla journalister som bevakar katolska kyrkan. Oavsett om det är den oundvikliga kostnaden för att kunna presentera sanningen om makten, eller det beklagliga resultatet av ett allvarligt etiskt förfall, är det där vi befinner oss nu.

John L. Allen Jr.
(Övers. från engelska med tillstånd av författaren)

Fotnot:
Malcom X (1925–1965, mördad) – radikal amerikansk medborgarrättskämpe och muslim.