Träskoträdet

Ermanno Olmi (1978), Netflix

Ermanno Olmi har hamnat i skuggan av filmskapare som Fellini och Pasolini. Efter drygt tre timmar med katoliken och marxisten Olmis mästerverk frågar jag mig varför. Det brukar sägas att det är lättare att skildra ondska än godhet. Denna film visar att en framstående regissör bemästrar också det svåra: att skildra människor som är goda, utan tillstymmelse till sentimentalitet.

Träskoträdet bygger på Olmis mormors berättelser om livet som det kunde utgestalta sig för fyra lombardiska bondefamiljer i slutet av 1800-talet. Beroendet av markägaren är totalt, skulder staplas på skulder, det hopp om en mer lyckosam tillvaro som någon gång väcks, det grusas snart nog. Och ändå är filmen inte mörk. Att få vara med när byns kvinnor sluter upp kring hustrun som föder ett i förstone oönskat barn, att följa den spirande förälskelsen mellan två ungdomar som adopterar en föräldralös gosse eller att dela den svindlande lyckan över ett snöfall … Det är lätt att bli bergtagen av sådant, särskilt när det hela interfolieras med Bachmusik.

Rollinnehavarna har av Olmi letats upp bland människor som själva lever som bönder och som här får ”vara sig själva” – fårade, osminkade. Det känns inte fel att associera till Rembrandtmålningar.

Träskoträdet belönades med Guldpalmen vid filmfestivalen i Cannes. Att filmen därtill erhöll det ekumeniska priset känns välkommet. Vid sidan av allt annat har vi i filmen fått en inblick i fyra familjers andaktsliv – inte som något påklistrat utan som ett naturligt ackompanjemang till vardagssysslorna.

Filmtiteln då? En pojke med läshuvud sätts till bybornas häpnad i skola. Skolsalen ligger dock långt hemifrån och efter vägen slits pojkens träskor ut. Hans far söker ett träd med rätta virket för ett par nya skor.

Fortsättning följer via Netflix.

Margareta Murray-Nyman