Två påvar enade i oron över Europas framtid
Flygresan hem från Slovakien var inte lång, och därav inte heller den presskonferens som påve Franciskus höll med journalisterna. Men mycket hann bli sagt, och som vanligt presenteras det som en sensation i media när han upprepar det självklara. Strax dök rubriker upp som ”Påven säger nej till abort”, eller ”Påven: äktenskapet är mellan en man och en kvinna”.
Påvens svar denna gång vittnade om hans oro för Europa. Han gav några kortfattade direktiv om att ”återgå till mystiken, leta efter Europas rötter och föra dem vidare” och att vi måste ”se upp för icke-europeiska intressen som driver ideologisk kolonisering”. Samtidigt underströk han, som svar på EU:s nya resolution om samkönade äktenskap, att äktenskapet är ”mellan en man och en kvinna – kräv inte att kyrkan ska förneka sin sanning”. Han kopplade även den demografiska vintern till abortfrågan och berättade att en statschef hade förklarat för honom att den demografiska nedgången i landet började i samband med att en ny abortlagstiftning infördes, vilket ledde till sex miljoner aborter. Påven underströk att för kyrkan är abort oacceptabelt, ”det vore som att acceptera dagliga mord”.
Dagen efter fylldes media med påven emeritus ord i samma frågor. Benedikt XVI har sedan han drog sig tillbaka från ämbetet för drygt åtta år sedan gjort några oväntade uttalanden. Denna gång kommer det i form av en bok, med titeln La Vera Europa, identità e missione (”Det sanna Europa, identitet och mission”), utgiven av bokförlaget Cantagalli.
Här uttrycker han sig starkt i det som är tänkt att vara en sista, innerlig vädjan till Europa att återupptäcka och bekräfta sitt sanna ursprung och sin identitet.
Påve Franciskus har skrivit förordet till boken och noterar att den kommer i samband med femtioårsminnet av de diplomatiska förbindelserna mellan Europeiska unionen och Heliga stolen. Han skriver att Benedikt inte är rädd för att modigt och långsiktigt fördöma tecknen och konsekvenserna av människans förlorade medvetande om att vara Guds skapelse. ”I Europa går idén om respekten för varje människoliv alltmer förlorad, liksom insikten om dess helighet.”
Benedikt skriver att det behövs en mänsklig ekologi som skyddar den mänskliga naturen: ”Den ekologiska rörelsen har upptäckt gränserna för vad man kan göra och har insett att naturen ger oss en måttstock som vi inte kan ignorera utan att betala priset.”
”Kränker eller förnekar man människans natur, leder det till självförstörelse”, skriver Benedikt, och nämner hur p-piller och assisterad befruktning har öppnat vägen för att man kan ”skapa människan rationellt”. Från att vara Guds avbild är människan en produkt man själv skapar, samtidigt som man avsäger sig sin storhet och värdighet.
”Temat äktenskap och familj har fått en ny dimension som verkligen inte kan ignoreras” skriver påven emeritus. ”Vi bevittnar en samvetsförvrängning som uppenbarligen har trängt in djupt i delar av det katolska folket.”
Franciskus betonar i förordet att trots att boken är genomsyrad av stor realism slutar den inte i pessimism och sorg, tvärtom.
”En anledning till mitt hopp består i att längtan efter Gud, sökandet efter Gud, är djupt skrivet i varje människosjäl och inte kan försvinna.”
Denna längtan är källan till den mänskliga ekologin. Samma längtan som skapelsen uttrycker och som den finska diplomaten och författaren Göran Stenius vittnar om i sin Missa Silvestris (”Skogens mässa”), en samling texter som följer mässans form. Slutet av satsen Oratio universalis lyder: ”Ur ödemarken ropar vi till dig, Herre […] Lär oss att värna livets helgd, växandets okränkbarhet och vårt släktes fullkomning. / Lär oss att akta vår nästas kropp, hans händers verk och hans anseende bland människorna. /Lär oss att känna vårt eget jag, att i vår nästa se din Son och icke oss själva, /samt älska dig över allting annat.”
Charlotta Smeds
redaktionschef Vatican News
