Påve Franciskus presskonferenser

På flyget tillbaka från Slovakien levererade påve Franciskus ännu en improviserad presskonferens från ­luften. Det var fascinerande som alltid. Den bekräftade delvis påvens benägenhet att svara på frågor på ett sätt som är både omsorgsfullt nyanserat och i praktiken oprecist. Ingen av parterna i en debatt kan, utifrån vad som sägs, fullt ut hävda att de har sitt på det torra. 

Ett huvudtema i intervjun var den förtretliga frågan om huruvida abortförespråkande politiker får ta emot kommunionen. Frågan blossade nyligen upp i den amerikanska biskopskonferensen när det gäller president Joe Biden, eftersom han är katolik. Påven betonade att han inte ville tala explicit om situationen i USA eftersom han, som han själv uttryckte det, ”inte känner till detaljerna”.

Franciskus inledde med att säga att han personligen aldrig nekat någon kommunion. Han berättade i stället en historia om när han som ung präst firade mässan på ett äldreboende och frågade om alla ville ta emot kommunionen. Alla svarade ja, berättade påven, men efteråt kom en kvinna upp till honom och sade uppriktigt: ”Tack fader. Jag är judinna.” 

Kontentan verkade vara att Franciskus vill ta avstånd från att neka någon kommunionen.

Pastor, inte politiker

Därefter ändrade Franciskus omedelbart riktning och konstaterade bestämt att abort är ”mord”. Han förklarade det med att ett tre veckor gammalt foster har alla organ utvecklade och betonade att det är ett mänskligt liv. Den som är exkommunicerad, sade han, på grund av att den har medverkat till en abort är utesluten ur Jesu gemenskap. Den personen kan därför inte vara en del av kommunionens gemenskap.  

I sig skulle detta kunna tolkas som grönt ljus för att förbjuda Biden, och andra katolska demokrater som stödjer aborträtten, från att ta emot kommunion.

Men Franciskus svängde återigen skarpt genom att göra en tydlig distinktion mellan människor som är ”exkommunicerade”, vilket påven verkar mena är definitivt, och de som är ”tillfälligt utanför gemenskapen” men fortfarande ”Guds barn och behöver vår pastorala omsorg”.

Därefter förde han in en ytterligare distinktion – en åtskillnad mellan det pastorala och det politiska. I korthet sade han att biskopar måste spegla Guds ömhet och barmhärtighet även i sin hantering av exkommunicerade människor. Om en biskop överger den vägen så ”blir han en politiker”.

Stöd åt båda sidor

Flätar man ihop dessa utsagor skulle man kunna sammanfatta påvens position så här: Abort är mord. De som deltar i abort är, åtminstone tillfälligt, uteslutna ur gemenskapen. Som exkommunicerade bör de därför, i allmänhet, inte ta emot kommunionen. Likväl bör inte präster eller biskopar vara de som avvisar en sådan person. Risken blir nämligen att prästers bemötande reduceras till politiska poänger, istället för att möta misslyckanden på ett barmhärtigt och pastoralt sätt. 

Med andra ord, ”nej” till abort och ”nej” till att neka nattvarden. 

Enligt mig är detta en rimlig tolkning av påvens svar på flygplanet. Men återigen, eftersom han inte sade något explicit eller entydigt, så finns det utan tvekan utrymme för flera tolkningar. Katolikers favoritsyssla, att analysera påvens uttalanden, kommer att fortsätta som förut. Klart är i alla fall att ingen av sidorna i den amerikanska debatten med säkerhet kommer att kunna hävda att ”påven är på vår sida” enbart utifrån denna intervju. 

Homosexuella äktenskap

Eller så bör man överväga Franciskus svar när han tillfrågades om homosexuella äktenskap.

Påvens svar var att äktenskapet är ett sakrament och att kyrkan inte har makten att ändra ett sakrament. På samma gång uttryckte han stöd för ”lagar som försöker underlätta för människor med olika sexuella läggningar”. Han sade att ”det är viktigt att hjälpa män­niskor i detta.”

Påven betonade att viljan att tillmötesgå människor inte ska leda till att kyrkan måste ”ge någonting som kyrkan, enligt sin natur, inte ger”.

– Detta betyder inte att man kan fördöma människor som är så. Jag ber er, de är våra bröder och systrar och vi måste följa med dem. Men äktenskapet som ett sakrament är tydligt. Om det finns civila lagar som vill tillhandahålla hälsotjänster för dem, låt dem göra dessa saker. Äktenskapet som ett sakrament är mellan en man och en kvinna.

Föreställ dig nu att du är en katolsk biskop någonstans i världen. Du kanske bor i ett land där samkönade äktenskap är civilt lagliga. Den pastorala frågan blir då: Vad innebär det att, som påven säger, ”följa med” någon i en sådan situation?

Dagens mest debatterade pastorala fråga är förmodligen huruvida kyrkan kan erbjuda välsignelseceremonier för dessa homosexuella äktenskap. Kan man erbjuda en välsignelse av den civila handlingen? Det vill säga, något helt annat än firandet av det katolska äktenskapets sakrament.

Franciskus ord på flygplanet ger många saker att tänka vidare på. Men ett tydligt svar på den frågan kommer man naturligtvis inte att finna.

Ny form av påvligt samtal

Vidare så kan man försöka urskilja vilket budskap Franciskus försökte förmedla när det gäller Ungerns högerpolitiska, migrationsfientliga och populistiska statsminister Viktor Orbán. Det är förmodligen en övning som helst överlämnas till ungrarna. Jag vill enbart påpeka att om Franciskus hade velat säga något snällt så hade han definitivt sina chanser. 

I oktober 2013 hade påve Franciskus sin första konversation med den ålderstigne italienska journalisten Eugenio Scalfari. Vatikanens dåvarande talesperson, pater Federico Lombardi, sade då att Franciskus presenterar en ny genre av påvligt språk i sitt bemötande av pressen. Påvens språk är medvetet informellt, det strävar inte efter att vara precist. Det är menat att tas som pastorala reflektioner i stundens hetta snarare än magisteriets absoluta uttalanden i frågan.

Lombardi framhävde då att vi behöver förstå denna genres natur för att kunna bemöta den rättvist. Den processen är fortfarande i gång och det senaste luftburna utbytet ger oss mer kött på benen för att nå Lombardis mål.

John L. Allen Jr.
chefredaktör Crux