Barnskyddsombud välkomnar ”chockeffekten”

En rapport om sexuella övergrepp inom katolska kyrkan i Frankrike, offentliggjord i början av oktober, uppskattar att ett hissnande antal minderåriga utsatts för sexuella övergrepp sedan 1950. Katolskt magasin har bett stiftets barnskyddsombud, diakon Björn Håkonsson, kommentera det som framkommit.

Den franska utredningen, som pågick i nära tre år och hade initierats av landets katolska biskopskonferens, visar att uppskattningsvis 216 000 minderåriga, de flesta pojkar mellan tio och tretton år, ska ha utsatts för sexuella övergrepp av präster inom katolska kyrkan 1950–2020. Räknar man även med dem som utsatts för övergrepp av andra än präster i kyrkliga miljöer, till exempel på barnläger och i skolor, ska det totala antalet ha rört sig om 330 000. Enligt rapporten ska övergreppen ha begåtts av runt tretusen präster och andra representanter för katolska kyrkan.

Stämmer siffrorna skulle det innebära, att varje skyldig präst i genomsnitt förgripit sig på över sjuttio minderåriga. Björn Håkonsson instämmer i att antalet är anmärkningsvärt.

– Det rör sig om cirka tre procent av alla präster, ordensmän och diakoner som funnits i Frankrike i perioden 1950–2020. Den siffran är trovärdig eftersom den liknar jämförbara undersökningar från till exempel USA. Men antalet drabbade är osäkert. Ett par tusen övergreppsfall fanns i kyrkans egna arkiv. Därtill letade man i polisregister, offentliga databaser och tidningsartiklar. Man vädjade också till allmänheten om anmälningar och 6 471 personer hörde av sig. En fjärdedel av dem gick med på att svara skriftligt på frågor om sina fall, och ett sjuttiotal djupintervjuades. Därefter skickade man en enkät till ett stort, representativt utsnitt av den vuxna befolkningen, för att ha något att jämföra med, och utgick från de 28 010 svar man fick.

Hur fick man då fram siffran om 330 000 offer?

– Siffran fick man fram genom att extrapolera, det vill säga ställa de sammantagna siffrorna i relation till hela landets befolkning. Statistisk extrapolering är något man ska vara försiktig med. Metoden ger mycket osäkra resultat, inte minst när man vill täcka långa tidsperioder som här. I rapporten är man medveten om detta och uppskattar osäkerhetsmarginalen till plus/minus femtio tusen personer.

Men Björn Håkonsson välkomnar den chockeffekt som rapporten gett upphov till.

– Kyrkan behöver det för att vakna. Mörkertalen för denna typ av brott brukar vara stort. Den verkliga siffran kan faktiskt vara ännu större.

Det var en oberoende grupp, utan insyn från kyrkan, som fick i uppdrag av katolska kyrkan att grundligt gå igenom alla ärenden av sexuella övergrepp sedan 1950. Man gick igenom dokument från kyrkan, polisen och domstolar och gjorde ett stort antal intervjuer med personer som blivit utsatta.

Ekonomisk kompensation

Franska biskopskonferensens ordförande, ärkebiskop Eric de Moulins-Beaufort, har uttryckt ”skam och förfäran”, men i skrivande stund har man ännu inte svarat officiellt på rapportens slutsatser. Björn Håkonsson tror att frågan om ekonomisk kompensation kommer att ta lång tid att reda ut.  

– Det är en svår fråga att hantera och det är nog inte alla som vill ha kompensation. För några kan det ge en känsla av upprättelse, för andra kan det ge associationer till att kyrkan vill ”betala sig fri”. Pengar kan inte heller göra något ogjort. Både i USA och i Tyskland har man modeller för skadestånd, men jag vet inte hur kyrkan i Frankrike, som inte är rik, ska klara detta.

Konkret åtgärdslista

Rapporten visar att över hälften av övergreppen förekom på 1950- och 60-talet. Budskapet är tydligt: Fram tills 1990-talet prioriterade kyrkans representanter att ”skydda kyrkan från skandal” och en stark tystnadskultur rådde. Utredningen fördömer kyrkans ”otillräckliga” reaktioner och kräver att hon erkänner ansvaret för ”enorma och systematiska” övergrepp. Utredningen presenterar också en åtgärdslista på fyrtiofem punkter.

Björn Håkonsson tror att fler undersökningar kan väntas.

– Hittills har det handlat om den rika västvärlden. Räkna med att fler länder härifrån kommer att producera rapporter. I media kommer detta att stärka intrycket att ”ständigt nya övergrepp pågår” men varje undersökning bekräftar samma tendens: övergreppen tillhör huvudsakligen perioden kring 1960-talet. I vår del av världen har man idag en ökad medvetenhet om problematiken, och alla är på sin vakt.

– Men jag oroar mig för resten av världen. Där har kyrkan ofta ett enormt förtroende samtidigt som samhällets rättssäkerhet är minimal, särskilt för fattiga. Det är en farlig kombination. Vi vet nästan inget om hur det är där. Det gör ont att tänka på.    

Fotnot: En summering av rapporten på engelska finns här >>