Leonard av Noblac (6 november)

Bön om befrielse. Vita et miracula sancti Leonardi (från 1200-talet) avbildar vackert de fångnas hopp i sin bön till helige Leonard. På 1000-talet spreds helgonets minne bland korsriddare som fängslats av muslimerna.

I stället för en maktfullkomlig svensk kung med storpolitiska ambitioner erbjuds här ett bättre firande av den 6 november: en fransk hovman som avstod från världsliga rikedomar och politisk makt, för att istället vittna om Herren som ensam kan skänka befrielse för de fångna, syn för de blinda och frihet för de förtryckta.

Leonard föddes i slutet av 400-talet i slottet i Vendôme, strax väster om ­Orléans i Frankrike. Han tillhörde den kungliga släkten och var van vid att röra sig i kung Klodvig I:s hov. När han fortfarande var yngling uppmanades han av drottning Clotilda, som var katolik, att be Gud om att kungens här skulle förmå besegra alemannerna i ett pågående fältslag med dystra utsikter. Mot alla odds segrade kung Klodvig och han bestämde sig därför för att konvertera till drottningens tro, tillsammans med Leonard och omkring tusen av kungens män. Julaftonen 496 fick så den helige Remigius, biskop av Reims och Frankrikes apostel, glädjen att döpa både kung Klodvig och Leonard, det blivande helgonet.

Leonards nyvunna tro växte sig snabbt stark och inom kort hade han avsagt sig alla världsliga privilegier och anslutit sig till klostret i Orléans. Även hans bror Lifiard följde i samma spår och grundade själv ett kloster i Meun. Leonards längtan efter avskildhet fick honom emellertid att lämna klosterlivet. Av kungen hade han fått ett stort landområde i Limousin och Leonard bestämde sig för att dra sig undan dit och leva som eremit. Där byggde han ett enkelt bönekapell i skogen och levde på örter, bär och källvatten och lämnade bara sin avskildhet för att fira mässan i någon kyrka. Människor i omgivningen lade snart märke till hans heliga livsföring och flera män bad om att få ansluta sig till honom, vilket ledde till att ett nytt kloster grundades.

Frigav de fångna

Biskop Remigius var en stor förebild för Leonard och redan i unga år sökte han ofta biskopens andliga vägledning. Remigius hade utverkat hos kungen att varje gång kung Klodvig anlände till Reims skulle fångar friges ur fängelset. På denna tid kunde man fängslas på alla möjliga grunder, inte bara för våldsbrott och tjuveri. Nu bad Leonard kungen om tillåtelse att närhelst Leonard ansåg det skäligt skulle han ha tillåtelse att frige fångar. Tack vare sin exemplariska vandel och sitt fromma rykte hade han kung Klodvigs förtroende, trots sin unga ålder, och önskan bifölls.

Denna förmån utnyttjade Leonard för att ge straffade människor möjlighet till att bygga upp ett nytt hederligt liv. Många fångar som frigavs tack vare Leonards befallning fick av honom en bit land i det område i Limousin som han förfogade över. Där kunde de bygga sig en stuga och börja odla marken för sin egen försörjning och på så sätt återvända in i samhällsgemenskapen på ett värdigt sätt.

Bönder och födande kvinnor

Leonard dog 559 och ligger begravd i Saint-Léonard-de-Noblat, i samma område där han en gång verkade. Det finns inga skriftliga belägg om helige Leonard bevarade från de första århundradena efter hans död men på 1100-talet spreds hans rykt snabbt över hela Europa och han var ett av de mest omtyckta helgonen under medeltiden. Bara i England finns hundrasjuttiosju kyrkor som bär hans namn och i Bayern är han uppskattad inte minst för sin omsorg om bönder. Runt om i världen finns hans namn bevarat i missioner som vill hjälpa frigivna fångar att bygga upp ett nytt liv, och den franska lilla staden som vårdar hans jordiska kvarlevor har ett par avlagda handbojor i sitt stadsvapen. Hans förbön för drottning Clotilda när hon skulle föda har också gett honom ett gott rykte bland kvinnor med födslovåndor.

Nog är denne fredens och befrielsens förkämpe en bättre man att fira den 6 november!

Mattias Lindström