Den moraliska frågan kvarstår

Var det ödets ironi under de sista dagarna i oktober? Först kom ett – tämligen väntat – besked från Europadomstolen: de två barnmorskor som på juridisk väg försökt få möjlighet att arbeta endast med förlossningar – och inte med aborter – får inte resning i det mål de drivit. Den sista juridiska spiken, i vad som kommit att bli en mycket omtalad tvistefråga, slogs i kistan. Men den moraliska kärnfrågan kvarstår.

De två barnmorskorna – varav en nu flyttat till Norge för att arbeta och den andra arbetar inom ett annat område – har hela tiden åberopat rätten till samvetsfrihet. Denna rätt finns inskriven i Europakonventionens artikel 9: Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet […] Friheten att utöva sin religion eller tro får endast underkastas sådana begränsningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten, till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.

Denna rätt till samvetsfrihet finns och respekteras inom nästan samtliga Europarådets fyrtiosju medlemsländer med undantag för en handfull – däribland Sverige. Nästan alla andra länder i Europa klarar med andra ord att tillgodose både samvetsfrihet för vårdpersonal och sina respektive abortlagar. På en tämligen ensam plats finns Sverige – där man från vårdens, politikens och juridikens sida vägrar att vika sig en tum från sitt motstånd till samvetsfrihet i vården.

Det medicinska, juridiska, politiska och mediala etablissemanget har i över sju år gjort allt för att de två barnmorskorna, som inget hellre ville än att få arbeta med förlossningar på sina respektive sjukhus, inte ska få sätta foten på en förlossningsavdelning i Sverige. Det har de lyckats med, med bravur. Men vari grundas det agg som präglat hur barnmorskorna blivit bemötta – i domstolar, av politiker och framförallt i media? Vad är det man är så mån om att försvara? Någon slags svensk modell, enligt Europakonventionens formulering om ”allmän hälsa”, som fungerar långt bättre än i andra europeiska länder?

Den verkar i så fall knappast vara att rekommendera. Dagarna efter beskedet från Europadomstolen är nämligen katastrofrubrikerna från landets förlossningsavdelningar tillbaka – och det är långt ifrån första gången vi har sett dem. Men nu verkar situationen ha nått en ny nivå av allvar, och rubrikerna talar sitt tydliga språk: ”Förlossningsvården i Stockholm snart utom all räddning” (Dagens Nyheter 28/10), ”Kris på Södersjukhuset: Samtliga förlossningschefer slutar i protest” (Sveriges Radio 28/10), ”26 barnmorskor säger upp sig från Danderyds sjukhus” och ”Vårdförbundet: Förlossningskrisen gäller hela landet” (Sveriges Radio 29/10). Ett resultat av att barnmorskor inte längre vill acceptera den bristande patientsäkerhet som enligt dem präglar landets förlossningskliniker.

Det är inte utan att man undrar hur långt det ska gå innan vårdens företrädare och politiker ska börja inse det tämligen uppenbara: att rätt till samvetsfrihet faktiskt skulle kunna attrahera fler nya barnmorskor. Hur många vet ingen, men har vi under den rådande situationen råd att sätta stopp för nyrekryteringar på grund av den arbetssökandes hållning till aborter? Eller har det rent av blivit viktigare att säkerställa Sveriges rätt att vägra samvetsfrihet för vårdpersonal, än att säkerställa patientsäkerheten för födande kvinnor och deras barn?

Helena D’Arcy
chefredaktör