Allt gick bra

Regi: Francois Ozon. I rollerna: André Dussolier, Sophie Marceau med flera. Premiär 19 november.

Skådespelarna, inte minst André Dussolier vars namne alldeles i början av filmen drabbas av en halvt förlamande stroke, är fantastiska. Skildringen av tillvaron på ett franskt sjukhus tycks trovärdig. Men för mig blir eftersmaken fadd.

André är 85 år gammal när han insjuknar. Han vet med sig att hans liv varit rikt, han är en betydande kulturpersonlighet, hans ekonomi är god. Han är van vid att få sin vilja fram. Men nu blir han sängbunden, utskämd – åtminstone i egna ögon – när han inte längre hinner till toaletten. Han vill bara dö.

Dottern Emmanuelle ställs inför ultimatum. Dödshjälp är olagligt i Frankrike. Alternativet är Dignitas-kliniken för ”assisterat döende” i Schweiz. André propsar på att få sin vilja igenom, söker i kalendern efter dagen då han, sedan han för sista gången fått smutta på sina lyxviner, tillåts avsluta livet.

För Emmanuelle blir de sista månaderna med fadern tunga. Hon uppfattar inte eutanasi som ett moraliskt dilemma men hon är känslomässigt bunden vid sin far – även om svåra minnen från barndomen fortfarande kan skava. Och att låta en döende fransman passera gränsen till Schweiz är inte oproblematiskt, Emmanuelle måste vara beredd på böter, kanske på fängelse. Därtill visar det sig att en av ambulansförarna är muslim och för honom är självvald död en synd.

Det skulle vara välkommet om filmen fick följas av ett samtal kring de etiska frågor som är förknippade med dödshjälp. Hur påverkas de efterlevande? Hur påverkas samhället av att individen uppfattar sig som självbestämmande? Växer egoismen? I brist på samtal går det att lyssna till argumenten i exempelvis Glenn Haegerstams på Artos och Norma utgivna Den lidande människan.

Sist kan sägas att filmtiteln ”Allt gick bra” – en hälsning från kliniken i Schweiz – är förledande.

Margareta Murray-Nyman