Clemens I – 23 november
Ett stort land i väster brukar saluföras som Land of Opportunity (möjligheternas land) trots att verkligheten ger en helt annan bild. Berättelsen om Clemens, den tredje biskopen av Rom efter Petrus, är däremot en fin påminnelse om att i Guds rike har alla samma möjlighet att nå den vackraste utmärkelsen en människa kan få – livets segerkrans bland de saliga i himlen.
Historiska fakta kring en person som levde för väldigt länge sedan är ofta vaga, men därmed inte sagt att traditionen kring personen måste avfärdas. Tvärtom är det naturligt för oss att bevara minnen av dem vi har älskat genom att tradera berättelser. Så har Guds folk alltid gjort med alla de tusental vi kallar martyrer och helgon.
Vi tror att Clemens föddes i mitten av 30-talet och förmodligen i Rom. Eftersom han var väl bevandrad i Gamla testamentet är det inte otroligt att han växte upp i en judisk församling och att han tillhörde de judar i imperiets huvudstad som var först med att anamma budskapet om att Jesus från Nasaret är Messias.
Dessa första kristna hade inga kyrkor att gå till utan fick samlas utomhus eller i hemmen för att fira mässan. Genom Guds försyn fanns det en och annan förmögen romersk medborgare bland de kristna som hade möjlighet att upplåta sina rymliga hus till den växande kyrkan. En av dessa personer i Rom var ingen mindre än Titus Flavius Clemens, romersk konsul och släkt med tre kejsare. Trots sin härkomst blev han avrättad för att han vägrade tillbe de romerska gudarna – förmodligen för att han hade konverterat till den kristna eller judiska tron. Under kyrkan San Clemente i Rom finns fantastiska utgrävningar att besöka. Längst ner har man frilagt ett kvarter från det första århundradet och resterna av ett hus som man tror ägdes av konsuln. Traditionen berättar att vår Clemens var frigiven slav hos konsuln och att han därför hade tagit sin frigivares namn till sitt eget.
Herde i svåra tider
Det visade sig att Clemens kunde utlägga tron på ett sätt som stärkte de kristna i svåra tider av förföljelser – han upplevde både kejsar Neros bestialiska attacker och skräckväldet under kejsar Domitianus och fick se tre biskopar av Rom avrättas: Petrus, Linus och Anacletus (som förmodligen också var en frigiven slav). Han kunde berätta om Guds löften till sitt folk, som de återgavs i Gamla testamentet, och när apostlarna Petrus och Paulus befann sig i Rom hade han lyssnat uppmärksamt till deras uppmaning att hålla fast vid löftena, även när denna världens härskare attackerar kyrkan. Som biskop av Rom uppmanade Clemens de kristna att omvända sig, att inte orsaka splittring, att respektera sina biskopar – vars svåra herdeuppdrag vilade på apostlarnas utnämning – och att minnas Jesu ord om att visa barmhärtighet och att inte döma. Med andra ord, uppmaningar som är angelägna än i dag för kyrkans folk.
Mirakel som provocerade
Under kejsar Trajanus regering dömdes Clemens till landsförvisning till Krimhalvön där han sattes att arbeta i ett stenbrott. Han var då drygt sextio år gammal. När han såg hur straffarbetarna led av att inte ha tillgång till vatten föll han på knä och bad Gud visa barmhärtighet mot dem. Strax började friskt vatten strömma fram ur klipporna och mycket folk kom till tro när de såg miraklet. När kejsaren fick höra om händelsen blev han rasande och beordrade att Clemens skulle dränkas. Man förde honom ut på Svarta havet, fäste ett ankare vid honom och sänkte honom i djupet. Därför har sjömän, som själva ofta fruktat havsdjupen, haft en särskild förkärlek till detta helgon.
De kristna på platsen lyckades få fatt på Clemens kvarlevor och begravde honom i en grotta. På 400-talet såg Kyrillos av Alexandria till att relikerna flyttades till Rom, där de senare blev skrinlagda i San Clemente, basilikan som byggdes på platsen där Clemens, slaven som blev påve och sedan martyr, kanske själv firade gudstjänst i Titus Flavius Clemens hus.
Mattias Lindström
