Om tidegärden – kommentarer till psalmer och cantica i laudes och vesper

Johannes Paulus II & Benedictus XVI, översättning: Olof Brandt (Catholica, 2019)

När vi nu tar en ny upplaga av den katolska tidegärden i bruk, Timmarnas liturgi, finns goda skäl att påminna om denna unika kommentar till dess psalmer och cantica. De skrivna kommentarerna hördes först i påven Johannes Paulus II:s onsdagsaudienser på Petersplatsen med början år 2001. De fortsatte ända fram till någon tid före hans död år 2005. Hans efterträdare Benedikt XVI fortsatte och fullbordade vad hans företrädare hade påbörjat.

Det vi fått i dessa kommentarer är en unik hjälp att upptäcka insidan av tidegärdens bärande stomme, Psaltarens 150 psalmer och andra så kallade cantica (sånger) ur Gamla testamentet. De två påvarna skriver enkelt och utgår från den psaltartext bedjaren har framför sig. De förklarar psalmens historiska ursprung men leder också läsaren in i dess djupare och andliga innebörd, ofta med hjälp av de tidiga kyrkofäderna.

Det märkliga med dessa texter är ju att varje ny generation kan känna igen sig i dem. Psalmerna tycks aldrig förlora i aktualitet och betydelse. De har använts i flera tusen år, men erbjuder bedjaren möjlighet att, bättre än med egna ord, uttrycka sina egna frågor, sin klagan och förtvivlan, men också föra honom vidare till tacksägelse, glädje och hjärtats jubel. De för oss in i verkligheten. En tidig munk säger att bedjaren kan identifiera sig så med psalmerna att han själv blir deras ”författare”. De tidiga bedjarna ”tuggade” i sig psalmerna. De ”idisslade” och upprepade dem under dagens lopp. Den helige Ansgar, Nordens apostel, skrev upp de verser som ”drabbat” hans hjärta, ofta som en pil. Det gav honom ett ”medicinskåp” att hämta hjälp ur när andliga sjukdomar slog till.

De två påvarnas kommentar är ett unikt hjälpmedel när vi tar Timmarnas liturgi i bruk.

Ingmar Svanteson OSB