Jesus

Dick Harrison, Historiska Media, 2021

Lundaförlaget Historiska Media har en stor utgivning. En serie böcker heter Världens dramatiska historia, där det ingår titlar som Trettioåriga kriget, Henrik VIII, Titanic och Häxprocesserna. Till denna svit har nu professor Dick Harrison fogat en bok om Jesus.

Harrison är historiker, inte exeget. Han griper sig an verket som en historiker, beskriver och grupperar källorna och bedömer deras trovärdighet. Det innebär i detta fall att han skiljer mellan evangelierna, där – inte oväntat – Johannesevangeliet anses mindre informativt om den historiske Jesus.

Nästan hälften av bokens 220 sidor består av citat från Nya testamentet, alltid från Bibel 2000. Om därtill läggs referat av andra bibliska texter, blir andelen ännu större. Ofta består alltså Harrisons egen text av kommentarer, som binder samman de olika citatblocken. Men dessa kommentarer ofta läsvärda.

Vad anser då vår lundaprofessor om evange­liernas historiska trovärdighet? Han har en ganska stor tilltro till dem. Vissa avsnitt går det dock inte att säga något alls om, det gäller främst berättelserna om Jesu barndom. Likaså om uppståndelsen – jag återkommer till det.

Harrison väger argument för och emot evangeliernas framställning, och kommer inte sällan fram till att det är en enklare förklaring att i stort sett acceptera vad som står än att helt avvisa det. Men inte sällan blir resultatet: ”Vi kommer inte längre än till spekulationer”. Men att åtminstone de tre första evangelierna, synoptikerna, ger en i huvudsak trovärdig bild av Jesu verksamhet, det är tydligt.

Att Markusevangeliet som det äldsta evangeliet blir utgångspunkten i de flesta fall, är inget att förundra sig över. Tråkigt är det att Johannes teologiskt mera genomreflekterade syn inte kommer till tals lika tydligt. Men det ligger i metoden. Förvånande är också Harrisons fixering vid skriftliga källor. Det finns – även bland historiker – en inte obetydlig forskning kring den muntliga traditionens betydelse, där begrepp som ”kollektivt minne” och liknande spelar en roll. Av detta märks inget i denna bok, där författaren snarast framstår som en Weibulliansk källkritiker på jakt efter samtida skriftliga källor. Detta är, som sagt, något förvånande eftersom han i andra historiska skrifter inte har denna syn.

Så har vi uppståndelsen. Redan i början av detta kapitel slår författaren fast: ”Något måste ha inträffat”. Den tomma graven går inte att förklara bort med hänsyn till det korta tidsintervallet mellan korsfästelsen och kvinnornas besök vid graven. Harrison ställer upp fem möjliga förklaringar till den tomma graven, där han avvisar de flesta. Den största svårigheten ligger i att vi inte vet om romarna faktiskt satte ut vakter vid graven och hur effektiva dessa var.

Ett alternativ som Harrison åtminstone till en början tycks luta mot är att Maria ­Magdalena med hjälp av andra kvinnor skulle ha vält undan gravstenen och sedan smusslat undan kroppen. Maria Magdalena har författaren ett gott öga till och ägnar henne ett helt kapitel.

Men om det faktiskt fanns vakter och de gjorde sin plikt, blir även detta alternativ svårt. Eller som det formuleras: ”Om vi däremot förutsätter att romarna faktiskt satte ut vakter och att dessa fullgjorde sitt uppdrag utan att avvika, somna eller mutas, återstår bara alternativ 5, att Jesus uppstod från dödsriket.”

Även när det gäller läkedomsmiraklerna i evangelierna har denna bok en öppen attityd. Det tycks vara fullt möjligt att Jesus faktiskt gjorde sådana mirakel, men återigen: full visshet kan vi inte nå. Dock är det angenämt att möta en så öppen inställning som denna.

Harrison nämner kortfattat ett urval svenskspråkig litteratur. Här ingår inte den förra påvens verk i tre delar om Jesus från Nasaret, som är översatt till svenska sedan flera år.

Dick Harrisons bok om Jesus blir kanske ingen standardbok i ämnet, men som ett exempel på ett populärvetenskapligt arbete är den läsvärd.

Sten Hidal