Katolskt hjälparbete vid gränsen till ett krig

  • Anna Babuskaina från Caritas Polen har klätt sig i flera lager kläder på grund av kylan. Hon berättar att många barn har fått tillbringa lång tid utomhus i kylan på flykt från kriget i Ukraina.
  • En ukrainsk flicka väntar på att få åka vidare från gränsen mellan Ukraina och Polen.
  • James Twyman, franciskanmunk från USA, har rest till Polen för att hjälpa till i flyktingmottagandet.
  • Mängder av kläder har skänkts till flyktingarna.
  • Även om det kan se stökigt ut är hjälparbetet välorganiserat, menar Anna Babuskaina från Caritas Polen.

 

I kylan vid gränsen mellan Polen och Ukraina har människor från hela världen kommit för att hjälpa de miljoner kvinnor och barn som flyr kriget. Vi har mött Anna Babuskaina som jobbar för Caritas. Hon berättar om arbetet på gränsen.

Kriget i Ukraina har gått in på sin tredje vecka och hittills har över två miljoner flyktingar flytt landet. Majoriteten har tagit sig till Polen. En av de viktigaste gränsövergångarna är Medyka några kilometer utanför Przemyśl. Hit kommer tiotusentals flyktingar dagligen. De som inte har egna bilar körs med räddningstjänstens röda bussar från gränsövergången till ett provisoriskt mottagningscentrum som byggts i en galleria. På parkeringen utanför har volontärer och hjälporganisationer från hela världen slagit upp sina tält. Platsen är till synes kaotisk, bilar tutar och barn leker mellan tälten. Mitt i folkmassan står Anna Babuskaina. Hon är från Tjeckien och jobbar för Caritas.

– Vi är här för att hjälpa flyktingar, det kan röra sig om att dela ut mat, hjälpa till med översättning eller ge logistisk hjälp, säger hon.

Kylan stor utmaning

Bakom henne står Caritas tält. Utanför det ringlar långa köer av flyktingar som just kommit från Ukraina. De väntar på att få en skål med soppa. Enligt Dominika Chylewska, pressansvarig på Caritas Polen, delar organisationen dagligen ut 1 800 liter soppa och 20 000 smörgåsar i Przemyśl. En bit från folkmassan, på en bänk, sitter en kvinna och två barn. De äter den röda soppa som de fått från Caritas hjälparbetare.

– Vi är från ​​Dnipro, det tog oss nästan ett dygn att ta oss till Lviv, berättar kvinnan.

Hon pratar gärna men vill inte att hennes namn ska komma med. Från Lviv tog hon och hennes barn sig till polska gränsen. Där fick de vänta i timmar för att kunna korsa.

– Det var väldigt kallt, vi frös något fruktansvärt, berättar hon.

Om nätterna sjunker temperaturerna ner mot nollstrecket och när solen går upp vid gränsen ligger ett tunt täcke av frost över landskapet.

– Kylan är en stor utmaning för de som flyr, det är väldigt många barn som behöver stå utomhus i timmar, berättar Anna Babuskaina.

När flyktingarna når Polen är många så pass nedkylda att de behöver söka sjukhusvård innan de kan ta sig vidare till mottagningscentret där Anna jobbar. Hon är själv klädd i flera lager kläder för att undvika att frysa. Bakom henne ligger stora drivor av vinterplagg som skänkts till dem som flyr. Bland dem letar kvinnor och barn efter något som ska passa. En röd buss med sirener monterade på taket svänger in. Hjälparbetare rör sig hastigt mot bussen för att lotsa flyktingarna in mot värmen i gallerian. Situationen ser kaotisk ut. Barn gråter, vuxna springer runt och bistra poliser föser undan journalister som flockats kring bussen. Trots detta menar de flesta här att arbetet är välordnat.

– Det är väldigt välorganiserat, alla vet vad de ska göra, säger Anna Babuskaina.

Solidaritet som ger hopp

En bit från Anna Babuskaina står James Twyman. Han är franciskan och klädd i en brun munkkåpa och har tagit sig från USA för att hjälpa de som flyr. Han är franciskanmunk.

– Vi har delat ut gosedjur till barnen, berättar han.

Om arbetet på gränsen säger han att det är sorgligt att se hur många som flyr men att det ger hopp att se solidariteten.

– Det värmer mig att se alla som kommit hit. Det visar på styrkan i mänskligheten. I kväll kommer jag att be för att kriget ska upphöra, säger han.

En bit från honom har den lilla familjen som äter soppa börjat att packa ihop. De ska liksom de flesta andra inte stanna. Deras tåg som ska ta dem från gränsstaden kommer snart.

– Vi ska till Helsingör i Danmark, där har jag en syster, säger kvinnan.

På andra sidan gränsen rasar kriget och från städer såsom deras hemstad Dnipro kommer rapporter om allt fler civila dödsoffer. Samtidigt manar världsliga såväl som andliga ledare till ett slut på kriget.

– Stoppa denna väpnade aggression innan städer förvandlas till kyrkogårdar, sade påve Franciskus under sin söndagspredikan den 13 mars.

Vid gränsen till Ukraina är det många som hoppas på att hans ord blir hörda.

Text och foto: Hiram Li

%d bloggare gillar detta: