Tre författare om cancer

Som har inget redan hänt

Niklas Rådström, Albert Bonniers Förlag, 2020

Barndomsbrunnen – en historia om sjukdom och minne i brutna rader

Göran Greider, Ordfront förlag, 2021

En ensam plats

Kristina Sandberg, Norstedts, 2021

Man föds, man dör, och dessemellan lever man. Och någon gång där emellan flåsar döden en i nacken och man blir påmind om att livet kommer att ta slut. Och hur reagerar man då? Vad blir viktigt när man drabbas av en dödlig sjukdom och tvingas till tuffa behandlingar? Hur funderar man? Hur påverkas ens förhållande till familj och vänner?

Om detta har tre kända svenska författare skrivit under det gångna året. De är välkända och det gemensamma är att de skriver mycket öppet om sin sjukdom. Alla tre har drabbats av livshotande cancer och beskriver vad som uppfyller deras tankar då de genomgår sina behandlingar.

Äldst är Niklas Rådström, född 1953, författare och poet. Han har framför allt gjort sig känd som poet men hans Som har inget redan hänt är en prosabok som tar sin utgångspunkt i behandlingen av en allvarlig akut blodcancersjukdom som kommer att pågå i tre år.

Näst äldst är Göran Greider, känd debattör, flitig skribent, poet och essäist. Han är bekännande kristen, aktiv vänsterpolitiker och trädgårdskunnig. Han är sextioett år. Hans bok heter Barndomsbrunnen – en historia om sjukdom och minne i brutna rader.

Yngst är Kristina Sandberg som är femtio år gammal och blev känd för en större allmänhet då hon skrev trilogin om hemmafrun Maj. I sin bok En ensam plats skriver hon mycket utlämnande om hur hon 2016 upptäcker en knöl i bröstet som visar sig vara cancer och om den långa och tuffa behandling som sedan följer.

Det kan kännas förvånande att det som upptar en människa som är utsatt för ett potentiellt dödshot inte alltid primärt är själva sjukdomen, utan att behandlingen leder till att ögonfransar och ögonbryn försvinner (Kristina Sandberg).

Göran Greider beskriver en oglamorös kamp mot förstoppning och ägnar en dikt åt att jubla efter ett toalettbesök. Boken är uppbyggd av enkla dikter och prosastycken, återblickar på skoltiden och barndomen. I en dikt reflekterar han:

När man passerat sextio, är sjukdomarna ett slags inspektörer. De värderar vad som är kvar av dig, hur de återstående åren ska bli. […] En morgon vaknar du och kommer knappt ur sängen. Men när du väl är uppe är levandet faktiskt starkare än förr.

Det finns en stark vilja att klara behandlingar och att låta livet vinna, som gör att alla tre lyckas förmedla ljus och hopp. Trots att jag som läkare mött många cancersjuka som jag följt på nära håll, ger dessa tre författare mig många nya insikter. De lyckas alla tre beskriva hur deras liv förändras av sjukdomen.

Alla tre verkar också i och med sjukdomen komma närmare barndomen. I Greiders fall visar titeln att minnen är centrala under sjukdomstiden. Men även Rådström skriver om sin barndom och om sin uppväxt som ensambarn i en sönderfallande familj, som präglas av faderns frånvaro.

Kristina Sandbergs pappa hittas död på golvet i sitt hus i Moliden i Ångermanland, utanför Örnsköldsvik där böckerna om Maj utspelar sig. Det blir naturligt att minnas hur livet med pappan varit. Hans hus ska säljas och mitt under behandlingen för den aggressiva bröstcancern ska hon ordna med allt praktiskt med försäljningen. Det blir också naturligt att oron för de två minderåriga barnen tar mycket plats i hennes tankar.

Böckerna rekommenderas som läsning även till dem som inte själva har erfarenheter av svår sjukdom. De är mycket välskrivna och som läsare blir man mer inspirerad än tyngd.

Elisabet Finné