Det är inte bara ondskan som är på frammarsch

Den senaste tidens ofattbara händelser i Ukraina har gjort det tydligt: Kampen mot det onda är en realitet. Visserligen är det inget nytt; krig och katastrofer har präglat stora delar av mänskligheten ända sedan första början. I detta nummer av Km påminner två artiklar, om det ottomanska rikets folkmord på kristna och om den italienska ockupationsmaktens förstörelse av etiopiska kloster, om att det onda finns i och ibland oss och kan manifesterats på de mest avskyvärda sätt. Men för oss som levt omhuldade och trygga i Västeuropa, med livsvillkor som på de flesta sätt är bättre än någonsin förr, har kriget i Ukraina på många sätt blivit en väckarklocka – en visuell manifestation av ren och skär ondska. De flesta av oss har haft nåden att aldrig förut behöva konfronteras med så storskalig ondska i vår närhet. Inte ens kriget på Balkan på 1990-talet kom tillnärmelsevis lika nära inpå, om man inte var på plats; på den tiden kunde man stänga av tv:n och radion eller vika ihop tidningen. I dag går krigets fasor, för den som vill, att följa i realtid dygnet runt på valfri skärm.

Ändå har tiden sedan Rysslands invasion – i alla fall här på åskådarplats – till stora delar utmärkts även av det goda och allt det som nu görs av så många för att hjälpa. Varje dag ser och läser vi om människor som ger utrymme för det goda som också finns nedlagt i oss alla.

Är det för tidigt att dra slutsatser av det som sker, och som allt mer liknar en andlig kamp? Kanske, men några observationer ger upphov till eftertanke.

  • Caritas och andra hjälporganisationer får praktiskt och ekonomiskt gensvar från allmänheten av aldrig tidigare skådat slag, och viljan att bidra och att hjälpa visar sig från alla håll och kanter. Det goda spirar på många håll och motar undan hopplösheten.
  • Den onde vet hur han ska slå in sina kilar. Inte bara är miljontals familjer på flykt; de flesta har skiljts åt. Hur det påverkar de ukrainska barnen och därmed landets kommande generationer kan vi bara ana. Samtidigt är just de en viktig påminnelse om att barn alltid är ett konkret tecken på vårt hopp om framtiden.
  • Rapporter når oss om katolska kloster, församlingar och kommuniteter som på alla tänkbara sätt agerar för att rädda och hjälpa civila – för att inte tala om Caritas och andra lekfolks heroiska insatser i både Ukraina och grannländerna. Och dagligen bevittnar vi kyrkliga företrädare, som visar mod och sant ledarskap. Kyrkans betydelse i krissituationer har blivit uppenbar, även för omvärlden.
  • Bilder delas från olika ställen av hundratals – ibland tusentals – människor som förenas i rosenkransbön för fred i kyrkor, utomhus och på gator och torg, många i samband med vigningen av Ryssland och Ukrainas folk till jungfru Marias obefläckade hjärta den 25 mars. Ser vi en växande tillit till bönens kraft?
  • Medan Migrationsverket till en början stod handfallna inför flyktingströmmen tog civilsamhället saken i egna händer. Att var och en har ett eget ansvar att hjälpa sin nästa har blivit tydligt.
  • Ukrainarna har betalat ett omänskligt högt pris men har stått upp för det rätta – att försvara sitt land. Även i Ryssland har modiga människor vågat höja rösten och på olika sätt protestera mot det som sker. I djupet av våra hjärtan vet vi vad som är rätt och fel, och vi bör alla sträva efter modet att våga stå för det.

I skrivande stund vet ingen hur situationen kommer att utvecklas, men vi har utan tvekan fått något att tänka på. Och att be för.

Helena D’Arcy
chefredaktör

%d bloggare gillar detta: