Kan man upphäva den eviga lagen?

Foto: katholisch.de

Den katolska kyrkan lär att Gud skapat naturen med en evig lag som människan är förpliktad att iaktta och inte överträda. Lagen kommer till uttryck på många sätt och på många ställen i Skriften, i traditionen och i läroämbetets doktriner. Andra Vatikankonciliet lär i Kyrkan i världen av idag (Gaudium et Spes, 7.12 1965) kapitel V, att ”det allmänna goda för mänskligheten får sin fulla betydelse i den eviga lagen” (V: 78). Rubriken för kapitlet är Fostran till fred och främjandet av nationernas gemenskap.

Den katolska kyrkans katekes (given 11. 10 1992) lär i den andra avdelningen, ”Bekännelsen av den kristna tron”, paragraf 6, Människan, att ”Skapelsens skönhet återspeglar Skaparens oändliga godhet och att den bör framkalla vördnad från människans sida och leda till att hon underordnar Gud sitt förnuft och sin vilja” (nr 341). Katekesen lär också i samma paragraf att ”de skapade tingen och varelserna bara existerar i beroende av varandra för att ömsesidigt fullända varandra så att de står i varandras tjänst” (nr 340). Benedikt XVI har i ett tal till Internationella teologikommissionen i december 2008 sagt att vi i en tid av relativism och förnuftskris i världen ”måste söka efter en universell etik och en ny syn på naturlagen”.

Naturlagen är ett gammalt grekiskt-romerskt begrepp som behandlats av bland andra Thomas av Aquino men har i praktiken förlorat sin betydelse till följd av sekulariseringen och som ”offer för studentrevolten 1968”. Påven emeritus Benedikt XVI har uppenbarligen ansett att begreppet naturlag kan användas och befrämjas. Flera framstående katolska forskare och författare ställer sig också frågan hur man kan återföra begreppet naturlag som en integrerad del av katolsk morallära och ställa den till tjänst inom den moderna bioetiken. EU-lagstiftningen har som vi blivit smärtsamt medvetna om gått i motsatt riktning.

Behovet av lag för den mänskliga frihetens bevarande och den eviga lagen för frälsningen diskuteras ingående i två böcker av Pierre Manent som översatts från originalspråket franska till engelska, The City of Man, 1998, och Natural Law and Human Rights, 2020. Båda dessa genomgripande verk är värdefulla bidrag till sökandet av ”en universell etik och en ny syn på naturlagen”, som påve Benedikt XVI efterlyst.  Det visar också att begreppet Naturlag återfått sin plats i analysen av nutidens problem. En annan grundläggande bok om naturlagen är Natural Law & Natural Rights av John Finnis (1980, 2011).

Låt oss bara vara medvetna om att ”naturlagen” som term inte ordagrant återfinns i konciliefädernas undervisning. Det är viktigt att begreppet inte blir ett tomt mantra. Konciliet använder sig av termen evig lag och katekesen talar om skapelsens lagar som avspegling av Skaparens oändliga godhet.

Ser man historiskt på hur naturlagen betraktats från 1500-talet och framåt noterar man att katolsk teologi i stort behållit naturlagen som bindande del av läran om tingen och människan, men att den under senare tid urholkats och försvunnit i den moderna teologiforskningen. Det utgör i sig en förståelse av de problem katolskt tänkande hela tiden har att brottas med i den svenska åsiktskulturen.

Skandalerna med sexuella övergrepp som tynger hela den katolska kyrkan understryker ju nu hur rätt dessa teologer och författare hela tiden haft. Det är också dessa skandaler som tas som intäkt för ett sexualmoraliskt reformtänkande i den tyska biskopskonferensens pågående synodala vägen, Der Synodale Weg. I sina ställningstaganden ställer sig emellertid konferensen tydligt utanför den katolska traditionen och den kyrkliga enheten, något som påpekats av många biskopar och teologer.

Det finns all anledning att akta sig för förhastade slutsatser och i stället försöka bedöma från vilken sida teologer och kyrkliga företrädare betraktar den eviga lagen som ” bör framkalla vördnad från människans sida och leda till att hon underordnar Gud sitt förnuft och sin vilja” (Katolska kyrkans katekes, nr 341). Det är kanske möjligt att se reaktionerna på den tyska katolska kyrkans utveckling i riktning mot teologisk och moralisk autonomi som exempel på motsättningarna mellan den eviga naturlagen och den subjektiva bibliska tolkningsrätten. Den tyska utvecklingen kritiseras av många men förefaller förena till och med biskopar i något som påminner om 1500-talets religionsskifte. Vem som helst reformerar emellertid inte i kyrkans namn. Därför är det viktigt att ta ställning. Vi måste veta från vilken sida vi betraktar den eviga lagen – från den autonoma och liberala synvinkeln eller från den ortodoxa och kyrkotrogna ståndpunkten.

Diakon Göran Fäldt

%d bloggare gillar detta: