Om Nadja

Fanny Ambjörnsson, Norstedts förlag, 2021

Ett barn föds. Föräldrarna räknar fingrar och tår och gläds att se att allt verkar finnas. Barnet är ett fulländat underverk och omsluts av kärlek.

Om det senare visar sig att allt inte utvecklas som man tänkt – kanske ser barnet dåligt, kanske reagerar det inte på ljud och har nedsatt hörsel, eller någon annan begränsning – avtar då kärleken som man ger barnet? Nej, knappast. Snarare blir ömheten för det lilla barnet än större. Man gråter, man sörjer, men kärleken avtar inte. Tänker man då att det hade varit bäst om du, mitt barn, aldrig hade blivit född? Kanske efter många vaknätter och då en förtvivlad trötthet hugger tag i föräldrarna snuddar man vid tanken, men nej, barnet förblir en glädje och en källa till växande omsorg.

När Nadja föds, sex veckor före beräknad förlossning, är hon en av två tvillingsystrar som är hett efterlängtade. I familjen finns redan två systrar, elva och tretton år och två föräldrar som så länge önskat att familjen ska växa. Mamma Lilian är över fyrtio år, pappa Ronny ännu äldre. Detta är deras sista chans.

Tvillingarna föds med kejsarsnitt en solvarm dag i augusti. Nadja andas inte som hon ska och skickas i ilfart till intensiven och läggs i respirator. Syster Liv blir ensam i kuvösen. Att Nadja har en cp-skada konstateras efter några månader, liksom epilepsi och spasticitet. Hon kommer aldrig att kunna tala. Hon matas med en knapp i magen. Hon kan inte kontrollera urin och avföring. Hon behöver omsorg dygnet runt i hela sitt liv. Hon ser inte, men hon hör bra. Hon kan skratta och det är uppenbart att hon blir glad av musik. ”Nadjapersika”, som hennes syster Fanny kallar henne är med i familjens liv på landet i Västerbotten i många år, men hamnar så småningom på ett vårdhem där resurserna är större.

Trots att Nadja saknar så många funktioner har hon många aktiviteter inplanerade, det framgår av den dagbok som assistenterna skriver varje dag.  Hon går på bad, tränas för att undvika att lederna stelnar, får gå i skola, utifrån sina förutsättningar. Där får hon känna på kallt och varmt vatten, känna att det är skillnad. Hon inte bara omges av värme och kärlek från familjen och assistenterna, hon ger sin omgivning stor glädje.

Nadjas omvårdnad är nog unik. Några personliga assistenter finns hos henne hela livet och blir en del av familjen. Assistenten Jessica, Nadjas skyddsängel och livsuppehållare, kan inte släppa Nadja ens på sin semester. Det är hon som mitt i juli känner att något är fel, åker sex mil för att titta till Nadja som visar sig vara svårt sjuk.

Är en människas värde beroende av hennes funktioner? Gör Nadjas brist på förmågor att hon är värdelös? Boken om Nadja är ett starkt försvar för den försvarslösa, en kärleksförklaring till den som är svag och helt beroende av andras omsorger. Författaren säger i slutet av boken att hennes avsikt varit att skriva om ett särskilt väsen, ett särskilt liv som måste berättas just genom konkretion och närhet. Och det har Fanny Ambjörnsson lyckats göra.

Som läsare blir man varm om hjärtat och faktiskt lycklig av att läsa om allt som Nadja ger under sitt alltför korta liv. Att föräldrarna förtvivlar och gråter och misstror läkare som de anser gjort felaktiga bedömningar är smärtsam läsning. Den gnagande oron att allt hade kunnat bli annorlunda om inte tvillingarna plockats ut så tidigt; om Nadja och Liv hade fått födas några veckor senare.

Mamma Lilian drabbas under Nadjas sista år av en demenssjukdom. Också beskrivningen av mammans sviktande minne återges i boken på ett känsligt och ömsint sätt. Kanske skyddar sjukdomen Lilian, kanske är demensen en barmhärtig gåva.

Exakt hur gammal Nadja blir framgår inte, men cirka trettio år, ett mycket litet och värnlöst barn och samtidigt en mycket gammal kvinna som tappat förmågor hon aldrig haft. Älskad, saknad.

Elisabet Finné