Birgittas synodala budskap

Sancta Birgitta. Compatrona Europae. Ikon målad av Lars Gerdmar 2002 till den helige påven Johannes Paulus II. (Foto, Leopoldo Iorizzo)

Just nu får kyrkan under Andens ledning gå igenom en lyssnandets och lärandets tid: den synodala processen. Grundtanken är att alla döpta skall lyssna på varandra för att söka utröna vad Anden vill säga oss i vår tid. Speciellt de tysta i landet, de små och ödmjuka, som ofta inte får komma till tals, måste vi lyssna på. ”Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna!” (Upp 2:7). Vi behöver också lyssna till dem som gått före oss, inte minst de heliga. Därför faller det sig naturligt att vi vill lyssna på den heliga Birgitta, vårt och hela Europas skyddshelgon. Också idag förblir hon Guds språkrör och taleskvinna för oss. Hon vill hjälpa oss alla och hela kyrkan att omvända oss allt mer till Jesus och följa honom allt trognare.

Amor meus crucifixus est – ”Min kärlek är korsfäst”. Vi måste alltid förnya och fördjupa vår kärlek till Jesus Kristus, som har frälst världen genom sitt heliga kors. Genom våra lidanden och sår får vi hjälpa honom att bära korset för världens räddning. Vi är kallade att leva hela vårt liv i en djup och innerlig kärleksförening med honom, ja, ”att be och åkalla dag och natt” (1 Tim 5:5). Han är alltid med oss och ser på oss som oersättliga. Han är kyrkans brudgum och vill föra var och en av oss in i en unik vänskapsrelation med honom. Kyrkan framstår då som en Jesu vänkrets där alla är efterlängtade och lever i ömsesidig kärlek. ”Jag har utvalt dig och tagit dig till min brud, för att visa dig mina hemligheter, ty så är mitt behag”.

”Jag är en löpare som framför min Herres brev.” Vi är alla kallade att leva av evangeliet och förmedla det till alla vi möter i ord och handling. Vi är levande lemmar i Kristi kropp, kyrkan. Vi är alla delaktiga och har en unik kallelse och mission. Vi får ge vidare vår Herres sanning och barmhärtighet. Vi får återspegla och levandegöra saligprisningarna för varandra och för alla vi möter. Mer och mer kan vi tas i anspråk, så att evangeliet blir hörbart och synligt i vår omgivning.

”En fattig kvinna som följer en fattig man.” När Gud blir människa avstår han från sin gudomliga makt och härlighet. Han blir fattig och utblottad för vår skull. Birgitta gjorde sig fattig och tjänade de fattiga. Med profetisk glöd har hon brännmärkt brotten mot Guds kärlek. Hela samhället måste genomsyras av hans kärlek och rättvisa. Hon uppmanar oss alla att tjäna de behövande i Jesu efterföljd. Hon tog sig an sin tids trafficking-offer, både i Ulvåsa och i Neapel.

Ros rorans bonitatem – ”Ros, med dagg av idel godhet” (Cecilia 138). Jungfru Maria är som en underbar ros som utstrålar Guds godhet och skönhet. Vi är alla kallade att få Marias hjälp på helgelsens väg. I henne ser vi vad vi är menade att bli. Hon lyser upp den fallna världen och ger den hopp om pax Mariae, en fredens, försoningens och rättfärdighetens underbara örtagård. Hela skapelsen måste vårdas och vördas i Marias anda. Birgitta ser sig som förebedjare i Marias anda, inte minst för ”tårarnas och bönernas son”, alltså för alla dem som glidit bort eller vänt sig bort från Jesus och hans kyrka.

”Gud som en god tvätterska.” I sin ofattbara barmhärtighet vill Gud ständigt rena oss från syndens och ondskans smuts. Vi är föremål för denna renande och helande omsorg under varje ögonblick av vårt liv. Det är aldrig för sent, men icke desto mindre krymper tiden. Evangeliets ve-rop måste tas på blodigt allvar. Vi får alla medverka med Gud i denna heliga ”tvättinrättning” som kyrkan är. Birgitta kan hjälpa oss att hitta vår unika plats och kallelse, i stort som smått. Vi behövs alla. Vi har alla något att bidra med, även om vi lever mer fördolt och inte syns och hörs på Facebook och Instagram. 

+ Anders Arborelius OCD