Kardinal Krajewski – en man med nerver av stål

Påvens man på fältet. Under sitt fjärde besök i Ukraina, sedan Rysslands invasion i februari, begav sig påvens allmoseutdelare, kardinal Konrad Krajewski, bland annat till Zaporizjzja i sydöstra delen av landet. Med sin minibuss åkte han till fronten för att dela ut mat, vatten och rosenkransar välsignade av påven till soldater och civila, som inte kunnat ta sig från området. Sällskapet, som förutom Krajewski bestod av en katolsk biskop, en protestantisk biskop och en ukrainsk soldat, besköts, men ingen sårades. (Foto: Vatican Media)

Kardinal Konrad Krajewski från Polen, påve Franciskus högra hand i arbetet med allmosor sedan 2013, väcker sannerligen starka känslor genom sitt handlande. Säga vad man vill, men han har nerver av stål och viker sig inte för någon. Kan det till och med vara något att ta i beaktande inför framtida konklaver?

Den 58-årige polske kardinalen Konrad ­Krajewski är inte bara en av ”kyrkans prinsar”, han leder också påvens nya Dikasteriet för barmhärtighetsgärningar, vilket mer eller mindre motsvarar en ministerpost i ett annat land.

Föreställ dig att usa:s inrikesminister ledde en humanitär konvoj i Ukraina, på uppdrag av usa:s president Joe Biden, och att konvojen blev beskjuten av ryska styrkor. Ministern skulle omsvärmas av säkerhetstjänsten, föras iväg till någon ogenomtränglig bunker och sedan sättas på första bästa flyg hem, och inte se dagens ljus förrän man var i säkert luftrum.

Men när nu just detta hände kardinal ­Krajewski häromveckan, hur reagerade han då? Han fortsatte inte bara oberörd med sitt förutbestämda schema, han knackade faktiskt dörr i östra Ukraina – en aktiv krigszon! – och besökte privata hem i sällskap med en lokal biskop. Visserligen hade Krajewski militär eskort, men det hade egentligen inte spelat så stor roll om ryssarna hade valt att börja beskjuta gatan han befann sig på. Och kom ihåg att ryssarna avfyrade kryssningsmissiler mot Odessa, dagen efter att han hade besökt ­staden.

Man kan kalla sådant beteende vad man vill – envishet, evangeliskt mod, dumdristighet, adrenalin-narkomani – man måste ändå betrakta denna bravad med vördnad. Och det är knappast första gången som Krajewski rusar in i områden som änglar – eller åtminstone ömtåligare själar – skulle tvekat att beträda.

Inte rädd för konflikter

I maj 2019 informerades Krajewski om att den italienska regeringen, under ledning av dess dåtida inrikesminister Matteo Salvini, hade stängt av strömmen till en statlig byggnad som hade ockuperats illegalt i flera år. Där bodde fler än fyrahundra hemlösa personer, inklusive barnfamiljer. Avsikten var uppenbarligen att driva ut ockupanterna genom att neka dem elektricitet.

Andra upprörda biskopar hade kanske publicerat ett uttalande, eller lämnat in en stämningsansökan för att tvinga regeringen att ändra kurs. Krajewski valde ett mer handgripligt sätt: Han satte sig i bilen och begav sig vid tiotiden på kvällen till den ockuperade byggnaden, forcerade en polisavspärrning, öppnade ett brunnslock ovanför huvudströmbrytaren och slog själv på strömmen.

En irriterad Salvini, som konstaterade att ockupanterna var skyldiga staten cirka 350 000 euro för obetald elektricitet, hotade att skicka räkningen till Krajewski. Den alltid lika trotsige polske prelaten svarade att han inte bara skulle betala räkningen, han skulle också betala eventuella böter för att ha brutit mot lagen. (I slutändan åtalades aldrig Krajewski för något brott.)

Bara ett par månader tidigare hade ­Krajewski rasat mot ett annat maskineri – i det här fallet Italiens kyrkliga etablissemang snarare än staten. Dagar efter att kardinal Angelo De ­Donatis, påvens generalvikarie i Roms stift, hade beslutat att alla kyrkor i den eviga staden skulle stängas på grund av covid-pandemin, gick Krajewski till sin egen titulärkyrka, Santa Maria Immacolata i stadsdelen Esquilinen, och öppnade dörrarna för folket för bön.

”Det är en handling i olydnad, ja – jag ställde själv fram det heliga sakramentet och öppnade min kyrka”, sa Krajewski då. ”Något sådant hände inte under fascismen, och inte under det ryska eller sovjetiska styret i Polen – kyrkorna var aldrig stängda. Ett hem ska alltid vara öppet för sina barn.”

Föredöma eller ej?

Naturligtvis kan man argumentera kring visheten i sådana handlingar. Att slå på strömmen gjorde till exempel många romare arga, som förknippade den illegala ockupationen med droger, kriminalitet och elände och länge hade velat göra något åt det. Italien var också den första västerländska nation som drabbades av covid, och inte alla italienare var förtjusta i Krajewskis trots mot pandemirestriktionerna. Jag antar att man också skulle kunna ifrågasätta om Krajewskis risktagande i Ukraina kan upphöjas till ett föredöme, med tanke på den redan känsliga politiska och diplomatiska ­situationen.

Dessutom bör det också sägas att uppseendeväckande beteende och dygd inte automatiskt korrelerar. Något som Donald Trumps anhängare tilltalas av, till exempel, är just hur han fräckt trotsar konventioner. Men det gör honom knappast till en helgonkandidat.

Ändå måste man erkänna att Krajewskis handlande i Ukraina tog sig upp på en helt ny nivå. Han ignorerade inte bara förväntningar, god ton eller eventuella anklagelser om förseelser, han riskerade faktiskt sitt eget liv.

Just nu betraktar vissa Vatikanbevakare Krajewski som en möjlig kandidat till att väljas till näste påve. Han är av samma skrot och korn som påve Franciskus, hävdar de, så de progressiva skulle kunna rösta på honom. Och eftersom han är polack skulle åtminstone vissa konservativa känna att det ur lärosynpunkt skulle vara tämligen tryggt.

Kanske det.

Men om de senaste händelserna har lärt oss något, är det förmodligen att ”trygghet”, åtminstone i den mer alldagliga bemärkelsen, inte är något Krajewski strävar efter.

John L. Allen Jr.
chefredaktör Crux