Prästerna

Gunnar Wetterberg, Albert Bonniers Förlag, 2022

Denna praktfulla bok, som nyligen utkommit, är rikt illustrerad och täcker kristendomens historia i Sverige från dess början ända tills idag. Boken är lättläst och på många sätt informativ. Ända har jag några reservationer.

I en kort anmälan som denna nöjer jag mig med att ta upp ett par — som jag ser som stora — svagheter. Visst går det att bunta ihop tiden före och efter reformationen och hävda att det bara är två sidor av ”Svenska kyrkans” långa historia. En katolsk (lite sämre), en luthersk (lite bättre). Och visst, byggnaderna är ofta desamma, medeltida målningar och statyer finns kvar — men kanske borde historien problematiseras. Idag finns åter en katolsk kyrka i landet, den och dess präster har större anknytning till medeltidens katolska kyrka än vad något annat samfund har. Vi ­delar samma tro, sjunger samma latinska sånger, läser samma mässa, använder åter tabernakel, monstranser, vigvatten och mycket annat. På nytt byggs kloster upp i landet. Inget av ”återkomsten” och dess koppling till det förflutna nämns i boken. Inte ens att vi idag för första gången har en inhemsk kardinal. Allt detta är kyrkohistoria.

Beskrivningen av den katolska tiden är också på flera sätt tveksam. Det verkar till exempel som att författaren tror att kyrkan lär att Anna utan samverkan med någon man fött jungfru Maria. En del annat är lite fyrkantigt skildrat. Beskrivningen av avlaten – för att ge ett annat exempel – är koncentrerad kring missbruken, ord som ”smörjmedel” och ”krängde” (avlatsbrev) förekommer, inget nämns i det sammanhanget om senmedeltidens allvarliga fromhet eller bruket av avlat i fromhetsrörelsen devotio moderna. Rubriker som ”liturgins makt” eller ”kläderna gör prästen” låter kanske kul, men ger ett utifrånintryck.

Nästan lika konstigt – tycks det mig – är att 1900-talets viktigaste inomkyrklig rörelse, den liturgiska förnyelsen i Svenska kyrkan, inte nämns i boken. Inte ett ord om Kyrklig Förnyelse, SSB (och kyrkodagarna i Vadstena) eller Förbundet för Kristen Enhet et cetera, inget om den sakramentala förnyelsen, inget om de liturgiska textiliernas återkomst, inget om den kristna studentföreningen (KGF), inget om Sankt Ansgars kyrka i Uppsala eller Laurentii­stiftelsen i Lund och dess betydelse för de unga teologerna, inget om kyrkodagarna i Uppsala. Inget om Osby. Inget om kontakten med den anglikanska kyrkan, inget om Andra Vatikankonciliets förnyelsevåg som också inspirerade långt utanför katolska kyrkan. Inget om böckerna, tidskrifterna och pamfletterna som spred den kyrkliga förnyelsen. Namn som ­Gunnar Rosendal, Per-Olov Sjögren, Gustav-Adolf Danell, Figge Sidwall eller Moder Marianne, med flera, saknas. Biskoparna Bo Giertz, Bertil Gärtner, Olof Herrlin och Sven Danell finns inte heller med i namnregistret. Mycket av detta är en svunnen värld. Just därför borde det ha nämnts.

Bortsett från dessa anmärkningar finns mycket att hämta i boken. Inte minst är ­perioden 1650–1780 väl värd att ta del av. I en kommande upplaga hoppas undertecknad att några av ovan antydda brister har åtgärdats.

Magnus Nyman