När ska vi våga tro på förändring?
Advent är den tid då vi förbereder oss på att fira Jesu ankomst bland oss. Efter två år av kraftigt försvårat kyrkligt julfirande – rent av omöjliggjort i många länder – har vi i år verkligen något att se fram emot. Men igen, som så många gånger förr, fläckas det glada budskapet av ett fåtal kyrkliga företrädares skandalösa agerande, och fokus har i höst legat på den övre delen av kyrkans hierarki.
Ett fall blev känt i slutet av september, när det framkom att den tidigare biskopen av Östtimor, Carlos Filipe Ximenes Belo som tilldelades Nobels fredspris 1996 för sitt arbete för en fredlig lösning på konflikten i sitt hemland, anklagats för att utnyttja ett antal tonårspojkar sexuellt, i flera fall mot betalning. Biskop Belo lämnade oväntat sin post 2002 i en ålder av femtiofyra år, och verkade sedan länge som ungdomspräst i Moçambique. Ryktena om biskop Belos övergrepp ska ha varit allmänt kända i Östtimor och med all sannolikhet även i Vatikanen. Varför skulle man annars ha tillåtit den ende katolske biskopen som tilldelats Nobels fredspris att avgå så tidigt? Den officiella förklaringen – hälsoskäl – motsades aldrig, men det har nu framkommit att Vatikanen 2020 införde restriktioner för biskop Belo – vilket sipprat ut först nu, efter ett undersökande reportage i en nederländsk tidning.
Någon månad därefter kom nyheten att den franske biskopen Michel Santier, biskop emeritus av Créteil, för två år sedan tilläts gå i pension i förtid på grund av ”personliga hälsoskäl”, vilket i själva verket nu visat sig handla om sexuella övergrepp på två unga män. Vatikanen var redan 2020 medveten om anklagelserna, som biskopen nu funnits skyldig till och sanktionerades för hösten 2021. Biskop Santier är en av elva – ELVA – franska biskopar som just nu har utretts för eller står under utredning för olika former av övergrepp (se sidan 10). Bland dessa finns en kardinal och tidigare ordförande för franska biskopskonferensen, som även han nyligen erkänt sig skyldig.
Skandalen kring den numera laicerade amerikanske kardinalen Theodore McCarrick utgör en dyster fond. Samtidigt med att McCarrick i åratal utnyttjade unga pojkar och seminarister sexuellt, en ”öppen hemlighet” bland många biskopar i usa, tilläts han stiga i rang inom kyrkan och upphöjdes 2001 till kardinal. Enligt Vatikanens egen rapport, publicerad för två år sedan, var man inte heller här ovetande; ett antal varningsbrev hade genom åren skickats till höga prelater och nuntier i usa. I kölvattnet av McCarrick-skandalen publicerade påve Franciskus 2019 motu propriet Vos estis lux mundi som reformerade kyrkolagen: Aldrig mer skulle kyrkan tolerera övergrepp eller biskopars administrativa försumlighet. Påven har även i flera intervjuer sedan dess talat om ”nolltolerans” när det gäller övergrepp inom kyrkan.
Kyrkans trovärdighet står på spel, och frågorna är uppenbara. Gäller påvens besked om nolltolerans, eller gäller det inte? Vad hände med de nya kyrkorättsliga reglerna? Det är svårt att se att Vatikanens agerande gällande biskoparna Belo och Santier, i båda fall efter Vos estis lux mundi publicerades, skiljt sig nämnvärt från den undfallenhet som hittills präglat stora delar av övergreppshanteringen. När ska kyrkans företrädare på allvar sätta offren i första rummet, även när förövarna är högt uppe i den kyrkliga hierarkin? När ska man inse att övergrepp märker offren för livet? När ska man sluta att använda alternativa måttstockar i vissa fall? Och när ska Vatikanen börja tala klarspråk?
Helena D’Arcy
chefredaktör
