Landet som glömde Gud – hur Sverige under 1900-talet formades till världens mest sekulärindividualistiska land.

Per Ewert, Norma förlag, 2022

Under 1900-talet har avkristningen svept över Västerlandet. I den globala undersökningen Word Value Survey, senast 2020, ligger Sverige längst upp i högerkrysset, det vill säga har bland de högsta värden både vad gäller sekulariserade värderingar och hur vi värdesätter självförverkligande och individuell frihet. Men varför har just Sverige drabbats hårdast?

Svaret ges i en ny doktorsavhandling som också finns i en populärversion, Landet som glömde Gud. Vi får följa utvecklingen i beslut, utredningar, debatter, memoarer och till och med stasi-arkivet. Och svaret: Socialdemokraterna (som under decennier styrt landet så gott som ensamma) drev sekulariseringen målmedvetet, tålamodigt, konsekvent och envist. Och de lyckades därför att motståndet var svagt och intellektuellt illa rustat.

Per Ewert visar hur två tanketrådar tvinnas om varandra i socialdemokratisk ideologi. Den ena är Marx tes att religion förtrycker folket. Den andra är upplysningens dröm om att befria individer från förtryckande auktoriteter. Båda visade sig vara problematiska. Var kyrkan överklassens förtryck eller hade kyrkan förvrängt ”Jesus sanna revolutionära budskap”?

Den fria individen var ännu knepigare. Friheten från auktoriteter avsåg bara ”förtryckande strukturer” som skola, familj och kyrka, inte sådana som staten, Marx och Freud. Den fria individen måste också underordna sig socialismens krav på solidaritet, kollektiv, massornas kamp etcetera. Och resultatet blev självmotsägelser som statsindividualism och individualistisk kollektivism.

Men detta var småbekymmer. Den målmedvetna kampen riktade sig mot tre huvudfiender: statskyrkan, skolan och familjen. Religion, auktoriteter och gemenskaper skulle bort.

Statskyrkan politiserades i små steg, först församlingarna, sedan riksorganisationen. Den gamle ecklesiastikministern Arthur Engberg ville först ”bygga en ny hedendom”, men stannade till slut för att se kyrkan som ”Det kungliga salighetsverket” (som han hånfullt uttryckte sig). Svenska kyrkan gjorde förbluffande lamt motstånd.

Skolan var ett lätt byte. Sverige var unikt genom att ha ett enda skolsystem. Det var bara att steg för steg byta ledning, innehåll, arbetsformer och så vidare. Ett första steg var att bestämma att Jesu bergspredikan var centrum i kristen tro, ett sista var att avskaffa kristendomsämnet.

Men man gick längre. Flumskolan fick ersätta kunskapsskolan. Ideologen Stellan Arvidsson rapporterade stolt till myndigheterna i Östtyskland hur han skapat ett socialistiskt skolsystem i en demokrati.

Den tredje förhatliga auktoriteten/gemenskapen, familjen, fick vänta till sist, trots att ideologen, Alva Myrdal, var klar över viljeriktningen redan på 1940-talet. Men hon fick vänta in Olof Palme innan hon fick gehör för sina idéer. Nu användes ekonomiska styrmedel. Skattesystemet lades om så effektivt att (lite förenklat) hundra tusen hemmafruar blev vårdbiträden. Daghem marknadsfördes med många ekonomiska, praktiska och ideologiska argument, men grundtanken var att bryta ”osunda band” mellan föräldrar och barn. Alva Myrdals idé om ”tidig skilsmässa” mellan föräldrar och tonåriga barn genomfördes dock aldrig.

Tyvärr är det inte bara socialdemokraternas fel. Alla partier anpassade sig. I detta avseende har vi åtta socialdemokratiska partier.

Det ligger utanför Per Ewerts forskningsprojekt, men man kan inte låta bli att tänka tanken: Vad hade hänt utan socialdemokrater? Självklart hade statskyrkans hårda grepp om allt släppt av andra skäl. Var problemet i själva verket att statskyrkans envälde ersattes av ett politiskt envälde?

Men vi står inför hard facts: Svensk kristenhet är mer skadad än andra länders, familjen har försvagats mer och flumskolan är flummigare än någon annan stans.

Per Ewerts undersökning är en svart påminnelse om vad flathet och undfallenhet kan leda till. För tyvärr har han rätt i varje detalj. Hans text är grundad i ett urberg av övertygande källstudium och imponerande överblick över ett enormt material. Det är ett under att den samtidigt är lättläst.

Lars Melin