Thomas Becket – 29 december
I Lyngsjö kyrka i Skåne avbildas mordet på helige Thomas Becket på en dopfunt från omkring 1191.
Thomas Becket föddes 1118 och var son till sheriffen av London. Han fick en god utbildning och sändes till universitetet i Paris. När han kom tillbaka hade hans föräldrar dött och han blev tvungen att ta sig fram i livet på egen hand. Vilket han lyckades med ganska bra.
Vid tjugofyra års ålder fick Thomas tjänst hos ärkebiskop Theobald av Canterbury, och det var där han bestämde sig för en karriär inom kyrkan. Ärkebiskopen sände honom till kontinenten för att studera kanonisk rätt och när han kom tillbaka fick han flera kyrkliga uppdrag. Han vigdes till diakon 1154 och blev utnämnd till ärkediakon av Canterbury, det högsta kyrkliga ämbetet i England efter en biskop eller abbot. Thomas hade högt anseende och sändes ofta till Rom i ärenden där han även vann påvens förtroende. När Henrik av Anjou, barnbarn till Vilhelm Erövraren, blev kung Henrik II utnämnde han Thomas Becket till kansler.
Thomas blev personlig vän till sin unge kung. De var eniga i både hjärta och sinne. Thomas trivdes i hovet och älskade att omge sig med lyx. Det ryktades att hans eget hushåll var mer storslaget än kungens.
När kung Henrik begav sig på fälttåg i Frankrike för att återta provinsen Toulouse följde Thomas med och deltog själv i de blodiga striderna. Att han var en kyrkans man hindrade honom inte.
Men det fanns också en annan sida av honom. Han försummade aldrig de årliga reträtterna och uppfyllde alltid den botgöring som hans biktfader lade på honom. Dessutom vågade han säga emot kungen om det fanns anledning.
År 1161 dog ärkebiskop Theobald och kung Henrik ville att Thomas skulle efterträda honom. Men Thomas insåg vad det skulle göra med deras vänskap. Som ärkebiskop skulle han inte tolerera att kungen inkräktade på kyrkans rättigheter och många avundsjuka personer skulle inte dra sig för att utnyttja detta. Henrik lät sig inte bevekas, men det var inte förrän påvens utsände gav sitt godkännande som Thomas gav med sig och i maj 1162 valdes han till ärkebiskop av Canterbury.
En ny livsstil
Från och med nu ändrade Thomas helt livsstil. Närmast kroppen bar han en tagelskjorta och han klädde sig alltid i svart kassock. Han levde asketiskt och ägnade mycket tid åt allmosor, bibelstudier, sjukbesök och att övervaka munkarnas arbete. Som kyrklig domare var han rigoröst rättvis.
Det såg först ut som att vänskapen mellan Thomas och Henrik bestod provet – men problemen hopade sig. Allt oftare blev det heta ordväxlingar mellan dem i ärenden som rörde förhållandet mellan kyrka och stat. Och när en kyrklig prelat anklagades för att ha mördat en soldat brast vänskapen helt.
Kungen krävde att kyrkans män skulle kunna ställas inför världslig domstol om de hade brutit mot civilrätten, och i den följande kampen om vem som hade rätt att bestämma om vad inom kyrkan började kung Henrik att ställa allt större krav på inflytande, vilket i praktiken hade gjort honom till den engelska kyrkans överhuvud. När Thomas vägrade och uppmanade övriga biskopar att stå upp för kyrkans frihet gentemot kronan, blev kung Henrik allt mer rabiat i sin vilja att krossa sin forne vän. En mängd anklagelser om ekonomiska oegentligheter riktades mot Thomas och en förtalskampanj inleddes.
Thomas flydde landet 1164 och tog sig till påven Alexander III. Inför honom erkände Thomas att utnämningen till ärkebiskop av Canterbury inte hade gått rätt till och han bad om att få avgå. Men påven ville något annat. Thomas blev kvar i Frankrike och den franske kungen engagerade sig. Han fick till en överenskommelse med Henrik II som tillät att Thomas återvände.
En dramatisk månad
När han anlände till England den 1 december 1172 möttes han av jublande folkskaror som välkomnade honom. Men allt var inte frid och fröjd. Påven hade beslutat att ärkebiskopen av York och biskoparna i London och Salisbury skulle avsättas på grund av att de hade stöttat Henrik II:s planer. När de tre biskoparna beklagade sig inför kungen blev han återigen rasande och yttrade sig på ett sätt som vissa uppfattade som en uppmaning att röja Thomas Becket ur vägen en gång för alla. Fyra riddare tog honom på orden.
Den 29 december anlände de till biskopspalatset i Canterbury och krävde under hot att Thomas skulle dra tillbaka besluten mot de tre biskoparna. Riddarna lämnade honom för tillfället men strax blev det stökigt utanför palatset och det drogs vapen. Thomas uppmanades att sätta sig i säkerhet och förflyttade sig till katedralen där munkarna sjöng vesper i koret. Han beordrade dem att fortsätta med aftonbönen och förbjöd dem att stänga kyrkporten: ”Era fegisar! Kyrkan är ingen borg!”, sa han och gick mot koret. Det som hände sedan är väl dokumenterat av samtida vittnen, men det slutade med att ärkebiskopen låg död i katedralen efter flera våldsamma svärdshugg från riddarna, varav det sista hade träng djupt in i skallen på honom.
Fasa över hela Europa
Nyheten om det bestialiska helgerånet spreds som en löpeld över hela Europa. Henrik II accepterade botgöring för att undvika hämndaktioner och exkommunicering. Tre år efter sin död kanoniserades Thomas Becket som martyr. Trots många misstag under sitt liv stod han upp för kyrkan när det krävdes och han försvarade hennes frihet gentemot staten.
Omkring 350 år senare gjorde kung Henrik VIII om försöket att bli den engelska kyrkans överhuvud, vilket han lyckades bättre med än sin föregångare. Men han var också först tvungen att avrätta sin gode vän och kansler, Thomas Moore.
Mattias Lindström
(Källa: Catholic Online)
