Nyhetsredaktioner utövar makt i hur man rapporterar – eller inte rapporterar
Inslaget i SVT, timmarna efter att det blev känt att påven emeritus Benedikt XVI hade somnat in, var kort, men kontentan gick inte att ta miste på. ”Han var oempatisk. Han var en ganska ensam person, egentligen utan några vänner, bortsett från sina syskon. Jag tror att man, för att utöva makt på rätt sätt, måste ha ett genuint människointresse, och det hade egentligen inte Joseph Ratzinger […] Han fungerade med hjärnan, och han behövde egentligen bli hårt slagen i huvudet för att uppfatta att det fanns problem i kyrkan.” SVT intervjuade en enda person, en av Sveriges tidigare ambassadörer vid Heliga stolen, och valde att klippa bort eventuella positiva uttalanden. Något mer balanserat var TV4:s inslag, där samma före detta ambassadör intervjuades, men där mer tid gavs och det upprepade uttalandet om att Benedikt ”inte var empatisk” balanserades med flertalet positiva, insiktsfulla aspekter av hans gärning och påvedöme.
Men skadan var skedd; den summering av Benedikts livsgärning som public service-kanalen valde att kabla ut rimmade synnerligen illa med kravet på opartiskhet och saklighet som ingår i SVT:s sändningstillstånd. Snarare var den nära på så långt ifrån detta krav som det går att komma.
Biskop Anders Arborelius verkar ha anat vilken inramning nyheten om Benedikts död skulle få i media. I det pressmeddelande som stiftet samma förmiddag skickade ut bemötte biskopen den partiskhet, som media visade så många gånger under Benedikts tid som påve. ”Sällan har en påve blivit så missförstådd och misstolkad av media som Benedikt, som ofta beskrevs som hänsynslös och okänslig”, sade biskopen, rakt på sak.
Rapporteringen om vår påve emeritus är bara ett av många tecken på medias prioriteringar och, skulle man kunna tillägga, brutala ointresse och oförståelse för religion och tro – när det blir allvar och är på riktigt. Visserligen har det talats om ”religionens återkomst” i många sammanhang de senaste åren, och rapportering om trosfrågor är inte längre ovanligt, men när frågorna går mer på djupet och det blir allvar, och tron inte längre är att se som någon sorts ”livsstilsaccessoar”, drar sig media gärna undan.
Ett talande exempel på detta är förföljelsen av kristna, som för varje år bara blir värre. I många länder, framför allt i Afrika söder om Sahara, är kristen tro för många förknippat med risk att mördas, bli kidnappad, stympad, tvångsbortgift eller såld till trafficking. När detta skrivs har organisationen Open Doors just presenterat sin World Watch List 2023 över de femtio länder i världen där kristna förföljs mest (se sidan 12 i Km 12/2023). Återigen visar listan att förföljelsen på många ställen blir allt värre. Trehundrasextio miljoner kristna, fler än USA:s hela befolkning, utsätts nu för förföljelse för sin tro. Men precis som när fjolårets lista presenterades är det så gott som kompakt tystnad från svensk media, med undantag från landets kristna tidningar och kanske en enstaka kommentar från någon ledarredaktion i övrig press. Radio och tv blundar och tiger.
Vi är lyckligare lottade än hundratals miljoner medkristna som förföljs, men liksom för dem är vår kristna tro en reell och central del av vår existens. Och den förtjänar att tas på allvar. Det gäller såväl i hur man summerar en påves livsgärning, som i att inte förtiga den förföljelse som drabbar var sjunde kristen i världen.
Helena D’Arcy
chefredaktör
